Det är med taxarna på vernissagekortet som Elisabet Persson velat locka betraktaren till Bodens konsthall. Väl inne i galleriet delar hundtavlorna utrymmet med många bilder av sittande människor, de flesta kvinnor. <BR>Och de målningarna, utförda i akryl där varmt gult, grönt och rött dominerar, är sobra - här finns inte mycket att oroas av. Däremot är de i förstone lite småroliga med människor som sitter en aningen konstigt på soffor och stolar. Ja, som om de poserar för en fotograf. Men Elisabet Persson låter dem närmast trängas in på duken. Ofta ryms de faktiskt inte så hon kapar en lem, eller ännu mer vanligt, toppen på ett huvud. Kanske är hon inspirerad av dagens pressbilder där uttråkade fotografer med ett udda perspektiv försöker pigga upp ännu ett foto med gubbar på. <BR>I övrigt är bilden tom. Märkligt nog uppstår ändå inte någon spänning utan tavlorna fortsätter vara trevliga och oprovocerande. <BR>Något extra har dock ett par verk. Porträttet av damen som går på vinterpromenad i snöyran har en inre, nordlig dramatik och den enda oljemålningen, Turister i Dublin, är en pigg särling. I en ljus, vit omgivning står några lustigt skapade figurer, taxar eller tanter, mot en buss eller husvagn. Även de tre gestalterna poserar, men i motsats till de andra porträtten finns det något att fundera över, en ironi eller ett infall, som piggar upp betraktaren. <BR>I utställningens största verk Högtflygande planer samsas i stället olika rörelseriktningar; den lutande flickan drar åt vänster, den flygande gula hunden sticker mot höger och den stora blå hundvargen stirrar uppåt. Virrvarrigt och drömlikt bryter det av med sin blåa färg. En mer stillsam rörlighet finns porträttbilden Hålla sällskap. Två barn väntar - och sitter längst ut på stolskanten. De tycks ha hamnat i varandras sällskap och håller tålmodigt ut medan deras kroppar vill något annat. <BR>Fast förankrad i en modernistiskt tradition finns det kort sagt plats för en större dos av det expressiva uttryck som tycks finnas. För det behöver hon inte lämna humorn, däremot gärna menlösheten i porträttens ansiktslösa figurer.
