Stillsam idyll kryddad med oro
Hon visar upp ett enkelt och färgrikt måleri som doftar av glädje. Där finns harmoni och det är fritt från tillgjordhet, men bilderna rymmer också en märklig stillhet. Bilderna oroar inte, sinnena utsätts inte för överraskningar.
Det är kanske det jag saknar efter ett par vandringar runt lokalen. Hennes målningar andas en fridfullhet, kanske som livet borde vara men så sällan är.
Jag kommer på mig med att längta efter de avvikande rösterna, efter något som stör och oroar och i nästa sekund undrar jag vad det är för fel på att känna harmoni? Känns lite kluvet. Varför inte bejaka det som är harmoniskt och vackert, varför leta efter skavankerna? Jo, kanske för att livet inte är en vacker yta.
Men i några av Aina Rönnbäcks bilder finns också komplikationerna. I målningen Röd kvinna porträtteras en kvinna som inte har alla svaren. Hon sitter, halvt bortvänd, inne i sig själv. Hon är orolig och det gör ett starkt intryck. Hon ser ut att ha en historia att berätta och jag vet att den berättelsen inte i första hand handlar om harmoni och tillfredsställelse.
Samma sak gäller ett par andra målningar med kvinnomotiv. Kvinnorna i Aina Rönnbäcks bilder ser ut att vara starka, målmedvetna, stolta och färgerna i dessa målningar förstärker också den känslan.
Annat är stillsamt vackert men aningen doftlöst. Några bilder med fjällmotiv, I fjällen 1-3 och ett par motiv från norska fjordar, Stilla fjordar 1-2, känns lite för stillsamt vykortsaktiga. Även om betraktaren själv kanske kan fylla landskapen med dofter och känslor skulle jag gärna sett lite mer vojma och passion.
Tur då att kvinnan i den röda klänningen och de andra kvinnoporträtten finns där för att komplicera bilden en aning.
Det som oroar sätter spår som stannar kvar.
Aina Rönnbäck, Måleri
Bodens Konstgille, till och med den 27 augusti
Bodens Konstgille, till och med den 27 augusti
Så jobbar vi med nyheter