Stigar på Aines konstmuseum

Offentliga byggnader i Finland får mig alltid att strama upp mig lite. De känns gjorda med någon slags tanke om att vara större än den enskilda människan. Att de är arkitektur. Så också Aines konstmuseum i Torneå. En låg, platt byggnad med plåtfasader. Metalldörrarna i entrén gör mig tveksam. Är det stängt? Jo, biblioteket är mörkt, det är lördag och sommar. Men caféet i övre plan med utsikt över gränsälven öppnar upp sig i den ljusa funktionella arkitektur som är Aines. Där sitter en man och läser, några damer gör honom sällskap efter en stund när de sätter sig vid ett annat bord. Vi dricker kaffe. De är bra på kaffe i Finland.Sommarens hängning ur museets samling av modern finsk konst är i sig nog för ett besök. Samlingen bygger på ett privat konstinnehav av paret Eila och Veli Aine. Kring det bildades en stiftelse 1974 och 1979 skrevs ett avtal med Torneå kommun. I det tog kommunen på sig ansvaret för att bygga ett hus avsett för konst, och ta över stiftelsens verksamhet. 1986 öppnades Aines konstmuseum och är sedan dess Norrbottningarnas bästa möjlighet att på nära håll följa 1900-talets konst. Stiftelsen förvaltade i sin tur flera samlingar och Aines konstmuseum har byggt upp en egen, men också fått ett par nya att förvalta.Verk med bett och humor
Det man möter först av allt i sommarens utställning Materiell - Immateriell är ett sent verk av mångkunniga Rosa Liksom, en installation med namnet Lapland in memoriam som är ett verk med både bett och humor. Och kanske en fråga till hur en plats ska förhålla sig till turism. Ska man som i Rovaniemi exploatera Lappland fastän man rent geografiskt rör sig i de samiska utkanterna. Kan man bygga tomteland med Disneykaraktär och ha ett fantastiskt fint kulturhus i samma lilla stad? Eller ska man kanske vara tjurigt motvilliga till turister och möta dem med frånvaro: "Ni får väl ta det som det är. Vi är i stugan." Till Aines uppgifter hör att fortsätta köpa in konst, och man har tagit på sig uppdraget att främst samla in verk av i någon mening nordfinska konstnärer. I den äldre samlingen finns däremot bilder från hela Finland och till min glädje hittar jag ett porträtt signerat Helene Schjerfbeck. Inte ett av hennes vassaste men tydligt från hennes pensel.Yngre förmågor
Andra bilder som ägs av museet är undanställda. Jag letar ett porträtt som fångade uppmärksamheten senast. Nu är det inte där, istället domineras utställningen av yngre, nu levande konstnärer som förra årets festivalkonstnär Jaakko Heikkilä och Merja Aletta Ranttila. Det är också just en av tillgångarna med en samling. Att kunna ta fram, låta en tanke ta form när bilderna ses i backspegeln, hänga dem i dess ordning och lämna till publiken att pröva den. ..."för till ett konstverk leder många stigar." Så har museet i Torneå formulerat det.