Steve McQueen ? the king of cool

För tillfället visar SVT 2 på torsdagskvällarna en serie med ett gäng av hans, till åtminstone största delen, bästa filmer. Hittills har vi fått se självklara klassiker som westernfilmen 7 vågade livet (1960), krigsdramat Den stora flykten (1962), pokerspelarfilmen Cincinatti Kid (1965) och i kväll ser vi Bullitt (1968), som har inspirerat hur många senare snut- och biljaktsfilmer som helst och där McQueen spelar en fåordig polis som får i uppdrag att skydda ett vittne men misslyckas med det. Jakten på den skyldige upphör dock aldrig att fascinera och biljakten här är spektakulär. I stället för den rätt mediokra Äventyraren Thomas Crown som visades förra veckan, skulle man ha valt att visa Sam Peckinpahs vemodiga skildring av en sliten och allt hastigare åldrad rodeoryttare, Junior Bonner (1972), som tillhör McQueens allra främsta filmer. Eller Don Siegels Ett helvete för hjältar (1962), där han ger en av kriget frammejslad psykopat ett minnesvärt ansikte. Kanske även Robert Wises Kanonbåten San Pablo (1966), med McQueen som en marinkårssoldat på kanonbåtsuppdrag i Kina 1926, hade passat in i seriens helhet på bekostnad av den numera svårt åldrade Äventyraren Thomas Crown. En av de tuffaste Peter Yates regisserade Bullitt och i rollistan finns Robert Vaughn, Jacqueline Bisset, Don Gordon och Robert Duvall. Och det var den här filmen som på allvar etablerade McQueen som en superstjärna. Den 16/6 visas så den film som jag personligen, och väldigt många med mig, håller som en av de allra främsta som McQueen medverkade i. Getaway ? rymmarna (1972), är ? helt enkelt ? en av de tuffaste filmer som någonsin har gjorts. I regi av Sam Peckinpah (som var en av de tuffaste regissörer som någonsin existerat) och med ett manus av Walter Hill, efter Jim Thompsons roman, spelar McQueen bankrånaren Doc McCoy och Ali McGraw dennes hustru Carol. Tillsammans skjuter de sig fram genom Texas sedan en rånkupp har gått snett, jagade av diverse uppbåd samt även av polisen. Getaway ? rymmarna innehåller hur många kusligt märgfulla skådespelare som helst och nämner jag Al Lettieri (den storvuxne och mustaschförsedde gangstern som även privat hade vittförgrenade kontakter i den undre världen), Ben Johnson (en före detta rodeocowboy), Slim Pickens (sopbilsföraren), Dub Taylor, Bo Hopkins och Roy Jenson, så har jag ändå bara nämnt en handfull. Peter Bogdanovich skulle ha regisserat den här filmen. Men han passade och gjorde Go?dag yxskaft, med Barbra Streisand och Ryan O?Neal, i stället. Den förra modellen Ali McGraw var gift med filmproducenten Robert Evans när hon anlände till inspelningen i Huntsville, Texas. Sanningen är höljd i dunkel När hon åkte därifrån var hon däremot gift med McQueen. Enligt uppgift ska McQueen vid den första anblicken av henne ha yttrat ?henne ska jag ha? och sedan sett till att det blev just så. Enligt en annan uppgift ska han ha tagit sig in i hennes trailer, övermannat henne och fått henne att gå till sängs tillsammans med honom. Ingen vet numera säkert hur det egentligen var. Inspelningen av Getaway ? rymmarna var ett stökigt kaos. Peckinpah och Lettieri började dricka tequila klockan åtta på morgonen och var stenpackade och knappt kontaktbara vid elvatiden på förmiddagen. Peckinpah snortade också i sig stora mängder kokain, vilket McQueen också gjorde. Han rökte även marijuana dagligen, en vana han hade ägnat sig åt sedan tonåren ? när han för övrigt tillbringade några år i ungdomsfängelse, innan han tog värvning i handelsflottan, jobbade på oljefälten i Texas samt i skogshuggarläger i Alaska innan han hamnade på en skådespelarutbildning och så småningom anlände till Hollywood och debuterade i en liten roll 1956 i Gatans kung, där Paul Newman spelade mellanviktsboxaren Rocky Graziano. Sadism på Djävulsön McQueen-seriens avslutande film är Papillon (1973), som Franklin J. Schaffner regisserade med fransmannen Henri ?Papillon? Charriéres förmenta självbiografi som grund (det finns dock de som med kraft påstår att Charriére bara ljög om sina upplevelser). Charriére dömdes i början av 30-talet för ett mord, som han hävdade att han var oskyldig till, till livstids fängelse ? att avtjänas i den dåvarande franska kolonin Guyana där även Djävulsön ingick. Filmen handlar om de sadistiska bestraffningar som han fick uthärda och de ideliga rymningsförsök som han genomförde. Det är spännande men alltför långt. Dustin Hoffman spelar Papillons (fjärilens) fångkompis Degas. Och det skar sig nästan direkt mellan honom och McQueen, under den besvärliga inspelningen på Jamaica. Hoffman gick på kokain, vilket väldigt många filmstjärnor hade för vana att göra under den här tiden. McQueen kritiserade honom för det, men sög själv i sig enorma mängder av den lokala ganjan (marijuana) som fanns att tillgå i hur generösa kvantiteter som helst på ön. När Papillon hade premiär fick den ganska bistra recensioner. Men spelade in över 50 miljoner dollar på biograferna. Vilket var mycket då. McQueen skulle också hinna med katastroffilmen Skyskrapan brinner (1974), mot Paul Newman, och efter att 1977 ha tvingat igenom en inspelning av Ibsens En folkets fiende (mot bland andra Bibi Andersson), som knappast någon såg och ännu färre tyckte om, spelade han in det som skulle komma att bli hans finalfilm ? den mediokra Hunter, människojägaren (1980). Under den inspelningen var han redan märkt av den cancer som skulle komma att ta hans liv senare det året. Först diagnosticerades McQueen med lungcancer. Sedan upptäcktes det att cancern hade spridit sig till magen också. Och han hade även cancerknölar stora som golfbollar både i nacken och i bröstet. McQueen åkte till Mexico för alternativa behandlingar och det såg ett tag faktiskt ut som om cancern hade börjat ge med sig. Verkade vara på bättringsvägen Cancern kom dock tillbaka och den 6 november bestämdes det att han skulle opereras på en klinik i Juarez. En tumör, i storlek jämförbar med ett sex månader gammalt foster, avlägsnades och operationen betecknades som en succé. Men på natten dagen därpå, den 7 november, drabbades McQueen av en blodpropp som blockerade hans hjärta och han avled, bara 50 år gammal. Det har sagts om honom att han var en bråkig, komplicerad, kompromisslös, ibland till och med tjurigt elak, manipulativ, lögnaktig, vulgärt otrogen och ständigt kvinnotjusande, energiskt knarkande och drickande, av Manson-ligan nästan avlivad och oftast även opålitligt bråkig jävel. Som aldrig visste vem hans far var och vars mor var en alkoholiserad tonåring på rymmen hemifrån (som inte heller hon visste vem sonens far var; det kunde ha varit en av väldigt många män). Men Steve McQueen hade också en närvaro som i hans bästa ögonblick gick rakt genom filmduken. Och det finns åtminstone en handfull filmer med honom som det aldrig går att komma förbi, när det handlar om spännings- och actiongenren. Dessutom var det inte för inte som han kallades för The King of Cool.

Steve McQueen ? the king of cool

Det är faktiskt en helt vidöppen fråga om det någonsin, och då menar jag i hela filmhistorien, har existerat en fullt ut lika självklart cool och med samma kontrollerade blandning av avspändhet och dynamik försedd skådespelare, som just Steve McQueen (24/3 1930 ? 7/11 1980).