Steve Carell i suverän romcom

När man ska se en film tillsammans med någon är det alltid likadant - oavsett vilka man är. Ingen vill se någonting svårt, det ska helst vara någon ny och lättsam komedi. I nio fall av tio blir man sedan besviken för att den film man valt ut råsög. Min brors flickvän är dock inte det komiska lågvattenmärke som den bedrövligt översatta svenska titeln antyder att den är. Den har ingenting som helst att göra med bröderna Farelly utan är i stället precis den där härliga "feel good"-komedin man så ofta letar efter. Filmen är en enkel sak, en romcom som följer mallen, men den är också alldeles självklar och fantastisk i all sin enkelhet. Och framförallt är den inte det minsta korkad. Vilket är nästan helt Steve Carells förtjänst. Carell spelar Dan som sedan fyra år tillbaka är änkeman och ensamstående farsa till tre döttrar. Han jobbar som relationsrådgivare med en egen spalt i dagstidningen där han svarar på läsarnas frågor kring familjeliv och relationer. Man skulle kunna säga att han tänker mer på andra än på sig själv, och om nätterna känner han sig rätt ensam. Men sedan träffar han Marie (Juliette Binoche) och det verkar som om blixtförälskelsen helt plötsligt bestämt sig för att förändra Dans liv. Tills det visar sig att Marie har pojkvän. Tills det visar sig att Marie är Dans brorsas flickvän. (Därav den svenska titeln.) Filmen är skriven och regisserad av Peter Hedges som skrev manus till Gilbert Grape och också den här filmen präglas av en sån där härlig varm svärta (om än i en rätt annorlunda kostym som inte alls liknar Lasse Hallströms). Som sagt är det Carells förtjänst. Även om han själv är en otrolig figur så gör han alltid sina figurer trovärdiga och den svärta som hela tiden finns i Dans ögon är obetalbar och absolut nödvändig för att filmen ska fungera. Det finns ett fenomen som kallas för esprit d'escalier, vilket direktöversatt blir ungefär "trappans fyndighet". Det är den där känslan man får när man kommer på någonting asbra att säga, som en perfekt replik eller ett perfekt svar på tal, fast man kommer på det för sent, när ögonblicket redan försvunnit varpå det där smarta man skulle ha sagt i stället bara förvandlas till en ältande plåga. Det är något som kan vara så fruktansvärt jobbigt, och särskilt när det kommer till kärlek. Likadant är det med den närbesläktade känslan som uppstår när man har sagt någonting dumt som man ångrar. I verkliga livet är det världens största plåga, men i en komedi finns det ingenting bättre eller roligare. Och det är däri som Steve Carells sanna storhet ligger, det är just de känslorna som han är så fruktansvärt bra på att gestalta - det där man ångrar att man aldrig sa men kanske framförallt det där man ångrar att man faktiskt sa. Det handlar likt den mesta komiken om timing och ibland tänker jag att ingen har en sådan fenomenal timing som Carell. Han kan behandla ett manus som ingen annan. Allt han gör är roligt, alltifrån de små fraseringarna till de stora gesterna. I rätt sammanhang är han en av vår tids allra största komiker. Visst är Min brors flickvän en bagatell på så sätt att det är en lättsam och förutsägbar komedi, men som sådan är den också helt suverän. Och ofta finns det inget bättre än just en lättsam och förutsägbar komedi som är helt suverän. Jag blev faktiskt helt knäckt av den. Och nu är jag kanske lite väl känslig som person, men seriöst, jag bara lipa. Kanske kommer jag ångra att jag skrev det. Jag vet inte om jag vill att det kommer ut.

Steve Carell i suverän romcom

Du mår garanterat bra efter att ha sett Min brors flickvän ned Steve Carell och Juliette Binoche.