Om Norrbotten Big Bands tidigare stjärngäst Marilyn Mazur smyckade ut en magisk afton för några veckor sedan med myriader av sällsamma slagverksklanger så står lördagskvällens jazzologiska gästprofessorer - pianisten Joey Calderazzo och trummisen Jeff "Tain" Watts - för EN sak: Sväng. Furiöst, stenhårt, snudd på överjordiskt sväng. Tillsammans med basisten Martin Sjöstedt bildar de en rödglödgad kärna runt vilken storbandets blåssektion sveper lager på lager av svalkande välljud
i en drygt två timmar lång ös-blandat-med-precision-orgie, där jag gång på gång kommer på mig själv att tänka att NU är väl ändå svängighetsgränsen nådd
- varpå manskapet på scen vrider groove-reglagen ytterligare några snäpp och min haka förflyttar sig ytterligare några centimeter närmare jordens medelpunkt.
Jeff “Tain" vevar outtröttligt på som en förryckt Duracell-kanin, en rytmfantom stammande i rakt nedstigande led från mästaren Elvin Jones, allt medan Joey Calderazzos fingrar sveper fram som en finkänslig tornado över flygeltangenterna. Jag avstår från att lyfta fram soloinsatser från storbandets ordinarie personal då de alla är lika eminenta; med formidabel säkerhet balanserar dessa regionala ärkeproffs mellan melodisk följsamhet och lystet krumbuktande, likt ett gäng inspirerade festtalare som gärna excellerar
i halsbrytande utvikningar men hela tiden håller sig till ämnet.
Och vilket låtmaterial de vräker sig i! Bandledaren Håkan Broström bidrar med två eleganta kompositioner, Coltrane-gungande Do I know you och skönt latinfärgade Love signs, Martin Sjöstedts pedagogiskt titulerade Blues är sofistikerad storbandslunk av det mer klassiska slaget och Two blocks from the edge av framlidne saxlegenden Michael Brecker är hysteriskt pulserande storstadsjazz , en musikalisk ögonblicksbild av ett stressat Manhattan i lunchrusningen gestaltat medelst drillande piano, blixtsnabba blåsfigurer och en vilt attackerande rytmsektion. Wow!
Ändå är det gästernas egna skapelser som sticker ut mest i fråga om originalitet och kompositorisk finess. Watts står för fyra av dessa, min personliga favorit är den fängslande Off August moon, full av den sortens rytmiska och melodiska lappkast och bakvändheter som storbandsformens excentriska förnyare Monk och Mingus kunde excellera i när det begav sig. Joey Calderazzos The oracle är en annan fascinerande pärla, där en insmickrande liten melodi gungar fram som en jolle på mäktiga klangvågor. Calderazzo ger oss sedan ett ögonblick av andlös stillhet och tillbakahållen sorg när han framför solostycket Lara, en varmt melankolisk jazzvals, ursprungligen skriven till pianistens hustru men kvällen till ära tillägnad musikerkollegan Jimmy Greene och dennes familj, efter att Calderazzo nåtts av det fruktansvärda beskedet att Greenes dotter hörde till offren vid dödsskjutningen
i Connecticut. Efter denna smärtsamma påminnelse om världens ibland ofattbara ondska men också om musikens sällsamma läkekraft avrundas kvällen med ännu ett stycke monstruöst sväng i Watts’ Return of the Jitney man.
Svettigt är bara förnamnet ... Och jodå, visst klappas och stampas det illustra sällskapet in igen för ett säsongsspecifikt extranummer, Jul, jul, strålande jul i en alldeles, alldeles underbar version som garanterat skulle reta gallfeber på julreaktionärerna på den yttre högerkanten. Och bara det är ju ett plus
i sig ... en strålande säsongsavslutning!