Lika fullt till den absoluta bristningsgränsen i Stora salen i lördags, som det även var i fredags. Och nu var det den gamla pålitliga dansmusikgruppen Sten & Stanley som celebrerade sina 50 år som turnerande grupp, vilket gjorde dem 20 år äldre än Galenskaparna och Aftershave som firade sina 30 kvällen innan.
Och själv tätade jag igen och reparerade en svår brist i min populärkulturella utbildning: detta var faktiskt första gången jag såg Sten & Stanley levandes och live (om jag inte har sett dem för så länge sedan, på något Barnens dag eller liknande, att minnet har sorterat bort det).
Det är ju likafullt rekorderligt av dem att idogt kämpa på och det massiva publikstödet har de ju, definitivt och massivt. Ett hastigt överslag gav resultatet att en majoritet av publiken i lördags nog i alla fall hade haft de teoretiska möjligheterna att följa Karlskoga-bandet Sten & Stanley sedan de debuterade 1962, i Degerfors Folkets park. Och de sviker inte sina idoler. På intet vis alls.
Namnet förresten: Sten står ju för sångaren Sten Nilsson. Evig i bandet, liksom brorsan Ebbe bakom orgeln.
Men Stanley? Står för gitarristen Stanley Granström, men han slutade ju redan 1967 och då var namnet så inarbetat att det bedömdes som allt för riskabelt att byta. Så Stanley har fått fortsätta att hänga med och vem vet: han kanske uppbär en smärre kontinuerlig ersättning för detta också?
Detta var i alla fall inte direkt chansernas kväll. Med över 800 inspelade låtar på 50-talet album och 65 låtar på Svensktoppen, samt ett gäng även på andra toppar som Kvällstoppen och Tio i Topp, har de ju förvisso material att välja bland.
Sten Nilsson, som fortfarande är kapabel att få lämpligt mogna kvinnors hjärtan att skena i väg mot livsfarliga frekvenser, gjorde entré till Leende guldbruna ögon och sedan var det ju bara att allt eftersom pricka av hitsen; som publiken givetvis hade kommit för att få höra.
Så det blev Tror du att jag förlorad är, Åh, hur ska det sluta (Don Gibsons Oh, lonesome me), Det känns när det svänger (en duett mellan Sten och den snitsigt gitarrspelande brorsonen Alexander), lagom trivsamt småprat med den vilt entusiastiska publiken och bildvisningar från förr, Haver du sett Karlsson?, Du och jag, Grindslanten, Jag vill vara din, Margareta (signaturen! Självklart!) och åtskilligt åtskilliga till och Sten plockade med jämna mellanrum även fram saxofonen och eldade av ett solo.
Själv tycker jag nog att bland det allra skojigaste med Sten & Stanley är att deras första LP hette The Guns of Bofors. Det hade nog inte betraktats som en särskilt opportun titel numera ...
Och egentligen är det ju rätt mycket av en förolämpning att köra den här sortens professionellt högeffektiva dansmusik inför en strikt sittande publik.
Hade den dragit järnet utanför i den närliggande restaurangen, hade nog ett mycket stort antal sulor dundrat mot parketten.
Men: i brist på detta så dög givetvis även det föreliggande.
Fråga bara vem-som-helst som var där. Så får ni veta.