Jaget, Herman, går ensam omkring i Berlin. Verkligheten pågår runt omkring honom, men han är inte en del av den. Med korta meningar ger författaren ögonblicksbilder: en hund rastas, ett platanlöv faller, en kvinna kommer ut ur sin port, spårvagnen rasslar förbi. Men Herman förblir utanför. En ensam iakttagare.
Författaren gör det inte lätt för läsaren. Som läsare tvingas man slå av på takten, tvingas att tillsammans med Herman genomlida minut efter minut av sysslolöshet och lyssna till hans tankar om att det är detta som är livet. Men, det ska redan nu sägas, det är mödan värt!
Hermans stora problem är att Julia försvunnit. Det mesta handlar om henne, ändå får vi som läsare knappt veta något. De hade ett slags förhållande, men plötsligt en dag är hon spårlöst försvunnen. Och Herman blir ensammare än någonsin. Ensam har han alltid varit, men nu är han dessutom övergiven av Julia som han hade kontakt och något slags samtal med. Kvar finns bara tankarna. Idén om att det gäller att vara epikuré, det vill säga: att likt Epikuros vara en iakttagare av livet: leva så sparsamt och långsamt som möjligt, att ständigt befinna sig i nuet.
Det är Hermans överlevnadsstrategi, den han utvecklat eftersom han alltid befunnit sig vid sidan av. Han har aldrig blivit del av något socialt sammanhang, han vet inte hur man beter sig, inte vad man säger, inte hur man rör sig. Följden blir att han var gång han möter någon blir så intensivt medveten om sin egen röst, kropp och rörelser att han missar de öppningar han faktiskt får. Han blir en statist i sitt eget liv. Det är så sorgligt att läsa eftersom jag känner igen mina egna ögonblick av ensamhet, och inser att det som för mig varit enstaka korta eller lite längre stunder av förtvivlan, det är för vissa människor ett ständigt pågående lidande. Som måste bekämpas.
Herman har hittat Epikuros och kämpar sig genom livet med den gamle grekiske filosofens hjälp. Att stiga in i Hermans värld med författaren Maxim Grigorievs hjälp är som att befinna sig i ett parallellt universum. Att som författare plåga sig med att sjunka ned för att beskriva det och även lyckas med att ta med läsarna, det är ett mästerstycke. Jag kan bara ana vad det måtte ha kostat författaren.
Grigoriev fick Borås Tidnings debutantpris för sin novellsamling ”Städer”. Romanen ”Nu” förtjänar inget mindre än att bli omtalad på varje kultursida. Det är viktig litteratur!