De två har kanske inte en uppenbar koppling till varandra, men existerar båda i periferin av något. För Botkyrka är det Stockholm, och för Norrbotten hela Sverige.
Fyra smältdeglar av norrbottniska och botkyrkiska tonåringar presenteras en och en i strålkastarljuset mitt på scenen. Inramningen är pampig, värdig ett gäng Hunger Games-deltagare. De fyras berättelser – om att vara same i Botkyrka, om att sluta spela fotboll för att det händer för mycket hemskt i världen, om att lära sig om sex från datorspelet Grand Theft Auto – varvas med videoklipp om ungdomarna som jobbat med pjäsen.
Föreställningen kretsar på många sätt kring ungdomarnas relation till platser – platser de bor på, platser de spenderat mycket tid på, platser de aldrig sett i verkligheten men ändå kallar hemma. Maria Grudemo El Hayeks karaktär ser sig som svensk och same; Nora Bredefeldts karaktär ser sig inte som svensk över huvud taget men förstår inte varför det ska spela någon roll, och Josef Törners får sin rätt att ta plats i Sverige ifrågasatt på grund av sitt utseende.
Det råder ingen tvekan om att det är en föreställning av och för ungdomar, där målgruppen tas på största allvar. Det är ofta roligt och då och då riktigt starkt, även om tonårens taltics – ”liksom”, ”såhär” – ibland duggar väl tätt, och känslan av att en grupp vuxna leker tonåringar tar över. Jag kommer att tänka på ett gammalt 30 Rock-avsnitt där drygt 50-åriga Steve Buscemi lajvar gymnasieelev.
Vita ballonger spelar en viktig roll i den i övrigt sparsmakade scenografin. De används särskilt effektivt, i kombination med små ficklampor, när pjäsen iscensätter ungdomarnas kommunikation över internet – ett självklart inslag i en föreställning om ungdomar och platser. Det är förvisso ingen fysisk sådan, men en där ungdomar spenderar en stor del av sitt liv.
Ambitionen att berätta om många ungdomar på en gång gör historien lite osammanhängande. Åskådaren kastas mellan videor, märkliga danser och scener på en lång rad teman: sexism, rasism, skilsmässa, ofrihet, språk, förtryck. Det finns onekligen en styrka i de mångas berättelse, men jag är nyfiken på vad Ung Scen Norr skulle kunna göra om de zoomade in på några få.