Starkt om flickors utsatthet i Kina

China-GirlI avsikt att hålla befolkningsexplosionen under kontroll har Kina infört restriktioner beträffande barnafödande. Tvåbarnspolitiken från början av 1970-talet har sedan 1979 skärpts till en enbarnspolitik. Av tradition och då inte bara i Kina har födandet av pojkar ansetts mer värdefullt än födandet av flickor. Det har funnits en tid då man även här satte ut flickebarn i skogen, som föda åt korparna. Som ett eko från den tiden, biter sig egendomliga värdeomdömen fast. Som till exempel att det är okay med olika lön mellan män och kvinnor för samma arbete. I länder där de sociala nätverken är svaga och där barnen måste dra försorg om sina gamla föräldrar kan kanske en krassare syn på värdet av barnens kön uppstå, men jag förstår inte hur tanken på att kvinnor skulle arbeta mindre än män uppstått. All kulturhistoria visar på det motsatta. Medan männen ägnat sig åt att i ändlösa konflikter slå ihjäl varandra har kvinnorna odlat jord, fött upp barn och hållit ihop sociala nätverk och samhällen. Maria Änquist-Klyvare visar i sin utställning China-Girl hur tradition och politik i Kina samverkar till att låta 3.200 flickor dagligen försvinna [sic!] genom misshandel, mord, övergivanden, vanvård och val av abort grundad på könstillhörighet. I två bilder, uppbyggda som mosaiker av 3.200 små flickansikten i olikfärgad keramik som ger olika valörer, har hon skapat en rasterbild som avporträtterar två kinesiska flickor. Det är en skrämmande visualisering av den mängd av flickor som varje dag försvinner. 50.000 .000, 50 miljoner, kvinnor saknas i dag i det kinesiska samhället. Där råder med andra ord en fruktansvärd obalans mellan könen. Det är mycket illavarslande inför framtiden. Historien har lärt oss att i samhällen med överskott på män hänger alltid smockan i luften. Keramikern Ängquist-Klyvare arbetar med ett traditionellt material, ett material som hon behärskar och känner väl. Hon har tidigare arbetat med stora pixelmönstrade mosaiker i offentliga sammanhang. I den här utställningen har hon kombinerat dessa kunskaper med andra material och medier. Ett kinesiskt ordspråk lyder "När en kvinna föder står alltid en hink med vatten vid hennes sida". Underförstått att om det är fel kön på barnet så finns det ett enkelt sätt att bli av med det oönskade. Änglamakerskans främsta tillbehör "Önskebrunnen", står i konsthallens mellansal, fylld av virtuellt vatten. I den rörliga vattenytan anar man med jämna mellanrum anletsdragen av barn som dyker upp och försvinner. I samma rum står, med en förmodad anspelning på terrakottarmén i Xi`an, en De osaliga andarnas armé. En grupp kinesiska flickor i naturlig storlek är uppställda mot en speglande fond. Det är tänkt att betraktaren med sin egen tyngd kan påverka flickorna att röra sig. Man ställer sig på en träplatta som via en slang är förbunden med varje enskild figur. Med enkel hydraulik pressas vätska genom slangen som sedan skapar rörelser. Det är möjligt att detta har fungerat tidigare nu gör det inte det och det kan ju vara lika bra. Det känns lite sökt med den formen av interaktion. I flera av verken ingår även människohår, importerat från Kina. Fattiga människor har i alla tider sålt sitt hår för att få in pengar. Det finns en speciell laddning i hår, vare sig man upplever det som äckligt när man hittar det i soppan eller som minnen inneslutna i amuletter eller egendomliga broscher tillverkade av hårkullor från Våmhus i Dalarna. Det har med intimitet att göra. Att människor tvingas sälja hår, delar av sin person, är på något sätt stigmatiserande. China-girl är en stark utställning som stämmer till eftertanke. Att den sedan till stor del bygger på traditionella material visar med önskvärd tydlighet att man mycket väl kan förmedla angelägna berättelser utan att för den skull tvingas uppfinna ett nytt språk för varje ny utsaga.

Starkt om flickors utsatthet i Kina

I Kina försvinner 3.200 flickor varje dag - ett dolt barnamördande som ingen står till svars för, och som pågått länge. Om att bli dödad för att man är född som flicka är det modiga ämnet som konstnären Maria Ängquist-Klyvare tagit sig an i en utställning.