Jag gillar filmer som tar skräck på allvar och inte fjantar bort sina premisser på olika löjeväckande sätt.
The Woman In Black är en strikt bister, mörk, ruvande, fylld av dimma och allmänt oroväckande film. Från i princip sin början och fram till sitt slut. Inget onödigt jolm eller hoppingivande joller här inte.
Den är absolut inte ett dugg nyskapande, sysselsätter sig aktivt med traditionell skräck och ger sig verkligen inte ut för något annat heller. Och den lyckas i sina uppsåt också: här förekommer några rejält skräckinjagande sekvenser och en av scenerna, alldeles i början, hör till de subtilt suggestivaste jag sett i en film på väldigt länge (faktiskt kanske sedan Omen, i slutet av 1970-talet, som innehöll en likartad ruskig scen).
Men nä, nä - jag avslöjar ingenting. Det finns biljetter att köpa även till den här filmen.
Det hela utspelar sig i England på 1880-talet där den unge melankoliske advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe, som en gång personifierade den unge trollkarlen Harry Potter men det var då det; nu är han vuxen och hela tiden djupt imponerande i sin roll och - utan ett enda spår av HP heller) sänds i väg till en dyster och avlägset belägen by, för att bevaka dödsboet - ett ännu mera dystert och ännu mera avlägset beläget gammalt spökslott; faktiskt inte helt olikt Harry Potters skola Hogwarts - efter en nyligen avliden gammal kvinna.
Eller - är hon verkligen död?
Byn tycks vara befolkad av konsekvent inavlade avkommor som önskar att Kipps hade försvunnit där-ifrån i går. Men byns gods-ägare (den med ett utmärglat dystert utseende som passar den här typen av filmer förträffligt, försedde Ciáran Hinds) och dennes hustru (Janet McTeer) kommer till hans hjälp. Fast de har också sina hemlig-
heter ...
Och märkligt nog tycks små barn ha en tendens att plötsligt börja dö, strax efter Kipps ankomst. Och något längre bak i byns (och det ödsliga husets) historia vimlar det också av döda barn.
Samtidigt är Kipps egen lille fyraårige son, med sin barnsköterska, på väg till byn för att förena sig med honom ...
Det handlar alltså om skräck enligt den pålitliga victorianska manualen och förbiser man en del onödigheter, som onödigt markerande musik och diverse högljudda ljudeffekter, så har regissören James Watkins (som tidigare har svarat för den fullständigt kräk-framkallande nutidsrysaren Eden Lake) förvaltat sitt material på ett alldeles lysande sätt.
Jag jämför gärna The Woman In Black med filmer av samma sorts krypande och obehagsframkallande karaktär, som The Others och den spanska Barnhemmet, samt med Henry James gamla stilbildande skräckroman Skruvens vridning.
Rekommenderas. För
några seriösa stråk av mardrömsframkallande mentalitet.