Regissören Maria Löfgren och översättaren Klas Östergren har moderniserat pjäsens gängse språkbruk och i stället för det lite diskret obestämbara "morfinist" klämmer man numera robust i med det mera obönhörliga begreppet "narkoman".
När Katharine Hepburn 1962 spelade henne, mot Ralph Richardson som fadern James Tyrone, i Sidney Lumets filmversion var hon mest en obestämbart hispig bohemfigurant. Nu gör Selbing henne till en aktivt beroende kvinna, som dock ansluter sig till den övriga familjens strategi och gör livslögnen till praxis: det är för sin reumatism i händerna som hon injicerar morfinet och reumatismen har berövat henne förmågan att spela piano, som hon tidigare gjorde så virtuost (sanningen är att hon var en högst medioker pianist).
Hela den övriga familjen Tyrone ljuger också. Om exakt allting. Yngste sonen Edmunds tuberkulos bortförklaras som "en envis sommarförkylning", fadern James betraktar pompöst sig själv som den ståtligaste aktören någonsin och äldste sonen Jamie har för länge sedan slutgiltigt gett upp och ägnar sig nu på heltid åt whiskyn (resten av familjen är ju inte precis några organiserade IOGT-are heller).
I den här uppsättningen har man jackat upp handlingen till en någorlunda klarsynt nutid, i stället för det 1910-tal där O’Neill ursprungligen placerade den. Det hjälper till att skjutsa fram handlingen, liksom Özlem Dijle Neva Yigitbas insatser som rytmiskt trummande ackompanjatör till allt hon iakttar (hon gör också rollen som husan Kathleen) och Dorte Olesens närmast ångestframkallande koreografi.
Lång dags färd mot natt, som O´Neill baserade på sin egen på den tiden mycket beryktade skådespelarfamilj (yngste sonen Edmund var han själv), är ett slags blåkopia för all senare ångestteater; inte minst den som skrivits av Lars Norén (denne har ju också skrivit pjäsen Och giv oss skuggorna, som sysselsätter sig med O’Neills egen turbulenta familjesituation).
Han testamenterade den till Dramaten i Stockholm och ur-uppsättningen 1956 är orubblig teaterhistoria, med Lars Hanson, Inga Tidblad, Ulf Palme, Jarl Kulle och Catrin Westerlund i rollerna och Bengt Ekerot som regissör.
Det är fullständigt korrekt och relevant att med jämna intervaller förete nya instuderingar av den och den nu föreliggande versionen är beslutsam och intressant, om än i avsaknad av den riktigt syrafrätande laddningen mellan de inblandade medlemmarna i den närmast arkwetypiskt dysfunktionella familjen Tyrone.
Allra bäst avtryck i minnet gör här Leonard Terfelt och Johannes Wanselow som den obehagligt lömske (men tvärs genom alkoholtöcknet ändå klarsynte) Jamie samt det vuxna stora barnet Edmund.
Per Burell som fadern James Tyrone är, dessvärre, alltför behärskad.
Men det är en tacksamt stark tolkning, trots allt.