Stark debut med stämningsfullt måleri

I den nu aktuella kulturutredningen konstateras än en gång att kulturarbetarna är landets trasproletariat. Konstnärer med lång högskoleutbildning lever på mindre än åtta tusen i månaden. Många med hågen för konst tar i sitt val av utbildning det säkra före det osäkra och väljer att utbilda sig till bildlärare med baktanken att man då kan måla på sidan om sin lärartjänst. Det är få som klarar av detta med någon framgång eftersom lärarjobbet är så krävande att man inte orkar med båda sakerna. Då får man som Staffan Pihl vänta med sin konstnärliga debut till dess att man pensionerat sig. Efter en lång lärargärning, visar han nu måleri i sin första riktiga separatutställning på Norrbottens museum. Pihl uppvisar ett flyhänt landskapsmåleri baserat på ett gediget teckningskunnande. På hårdgrundade pannåer och med en ofta smal penselföring målar han med akrylfärg upp stommarna i bilderna. Det är husgavlar, träd, lövverk och vattenytor. Med lasyrer skapar han sedan stämningar i bilderna. Lasyrerna flödar ganska fritt över uppteckningarna i lager på lager. Kvarlevor av underliggande målningar skiner igenom, ger liv åt ytorna och skapar reflexer som från dolda ljuskällor. Precisionen i teckningen växlar med mer diffusa partier vilket ger ett brett formregister. Det som är viktigt i bilden har fotografisk skärpa medan det som skapar atmosfär är de flödande suddigare lasyrerna. Metoden är väl beprövad, en gammal stöt som exempelvis Bruno Liljefors var en mästare i genren. Den bygger på ögats oförmåga att ha fokus i hela synfältet. Vi har exakt synskärpa enbart på ett begränsat område, bara där vi riktar vår blick. Det är tack vare ögats ständiga rörelser vi uppfattar det som om vi har skärpa i hela synfältet. I den stillastående bilden poängterar konstnären intresseområden genom att lägga skärpan där. Som sagt, det är precision i uppteckningarna och för det mesta känns Pihls färger väl valda, men ibland blir kärleken till färgen lite väl lidelsefull för min smak. Sjok av något slags syntetisk oblandat monastralblått och smaragdgrönt sticker på sina ställen i mina ögon, detsamma gör understundom de vermillionröda. Sen kan ju ett alltför flitigt bruk av vitt i målningarna ge en kritig karaktär åt bilderna, det gäller speciellt titanvitt som har en förmåga att platta till formerna. Dessa invändningar till trots så är det en stark debut som Staffan Pihl begår på Norrbottens museum. Han visar ett stämningsfullt måleri som man gärna vill se mer av. Nu har han ju tid att måla, så ...

Stark debut med stämningsfullt måleri

Efter en lång lärargärning visar Staffan Pihl nu måleri i sin första riktiga separatutställning på Norrbottens museum.