Olivia B. Merilahtis lite spruckna röst påminner starkt om Nina Perssons. Flera av låtarna bär liknande arrangemang från gamla Cardigans-spår. At last! är stundtals så mycket Cardigans det kan bli. Becks gitarrer från skivan Odelay ekar också bestämt. Det är således enkel pop men mer ilsket och inte slätstruket. Något ekar av Björk, en liknande egensinnighet finns där. Skivan spretar. På första spåret Playground hustle körar barn, i Queen dot kong övergår The Do till att vara M.I.A-rap och trumpeter. Dessförinnan hörs snabba, nästan a capella-låten Unissasi laulelet. Sången är ständigt närvarande. Refräng och vers flyter på de flesta låtar ihop och smälts samman till längre sjok. When was I last home har ett så fint piano med lågmäld storslagenhet. Det är lyssningsbart minus några försumbara låtar.
