Stark bok om krigets mekanismer

Det är en kvinna som berättar i Fausta Marianovics Sista kulan sparar jag åt grannen. Vi får följa henne oerhört nära, hon bekänner sina innersta tankar för oss läsare. Under hela hennes uppväxt i det "nya" socialistiska Jugoslavien var det tyst om de olika nationaliteterna Jugoslavien bestod av. Inte bara tyst, det ansågs fel att prata om det. De flesta ville också helst bara glömma alla hemskheter från tiden före andra världskriget. Och så bröt kriget ut, som från en klar himmel. Jaget i berättelsen, en kvinna i 30-årsåldern, har ingen som helst aning om vem som varit vad innan kriget. Hon visste inte att hennes far varit organiserad i Ustasja, den kroatiska fasciströrelsen. Inte heller att hennes morfar ägt inte bara en stor tegelfabrik, utan en hel vindal. Och att det antagligen var därför hon aldrig blev kallad som medlem i någon av partiets organisationer, fast hon var så duktig i socialistisk moral och marxism-leninism i skolan. Hon beskriver sig själv som en politisk analfabet, okunnig om de verkliga förhållandena. Hon säger att hon trodde på människorna, på att alla var lika, hon hade inte vetat att kategorisera människor utifrån deras religion. För nationalismen satt i trosbekännelsen. Och hon som var till hälften serb, till hälften kroat och gifte sig med en muslim - vad blev då hennes barn? Fram till dess att Kroatien lämnade den Jugoslaviska unionen och kriget bröt ut efter att Europa och USA erkänt Kroatien som en självständig stat och serberna fördrevs, hade det inte heller spelat någon roll vilken kyrka någon gick i, om de överhuvudtaget gick i några kyrkor. I alla fall inte i Bosnien, där hon bodde i sin blandfamilj. Men plötsligt vändes allt över ända. Kommunister blev nationalister, ateister blev djupt troende, de som var "fel" avskedades. Huvudpersonen hamnar mittemellan allt. I boken beskrivs vad som hände, hur mannen tog avstånd, hur sönerna fick olika nationalitet och hur hon måste resa till fronten för att förmå sin son att desertera. Hon hamnar i den ena mer absurda situationen efter den andra, och hela tiden drivs hon av ett patos för rättvisa. Hon vägrar tycka att vissa människor är sämre än andra. Det är en stark bok, skriven av en, som jag tror, stark och beundransvärd kvinna. Men jag tycker inte den kan kallas en roman. I boken gestaltas inte händelserna på det sätt jag förväntar mig av en roman. Då och då glimtar det till och figurerna stiger fram, men för det mesta känns det som om det är författarens egen röst som berättar och för historien framåt. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Tvärtom. Det är en bra bok, och jag rekommenderar den verkligen. Den känns angelägen för att förstå, inte bara Jugoslavien, utan alla andra krig och konflikter som bryter ut. Men jag saknar ett försök till förklaring av den paradox som jaget i berättelsen själv är ett bevis på, hon som påstår att alla blev förgiftade av nationalism, men uppenbarligen inte blev det själv. Och de som till slut räddade henne, de hade inte heller låtit sig påverkas till att hata för dem okända människor. Kanske kan det inte förklaras i en rapporterande berättelse av det här slaget, kanske kräver det ett djupare grävande in i människorna. Kanske kräver det en roman?