Stark berättelse från tystnaden

De börjar komma allt tätare nu, berättelserna från det nedtystade samiska samhället. Men det är inte de som själva fann det bäst att tiga utan efterföljande generationer som skriver, berättar eller som Ann-Christine Haupt, gör film. De har återvänt till upplevda tystnader och upptäckt att barndomsminnena inte bara är bitar i det egna pusslet, utan också delar i en annan människas liv.
För Ann-Christine Haupt handlar det om hennes mormor Maria Holma, men samtidigt också om att förutom att vara bibliotekarie på universitetsbiblioteket i Luleå ha utbildat sig till filmare. Först ett år i finska Enare och sedan kortare kurser i mediaproduktion i Piteå. Målet, att göra filmen om mormor och det samiska ursprunget, var klart redan från början.
Berättelsen i sig domineras däremot av frågor. Av skäl som är något dunkla för den lilla Ann-Christine kom hon att vid sex års ålder lämna det egna hemmet för att bo med mormor och en morbror i Kangos. Ann-Christine Haupt har därför levt mycket nära mormodern och fick glimtar ur hennes samiska liv som det aldrig talades om. Maria Holma vävde skoband, talade högt för sig själv och kunde längta mycket starkt efter den goda blodmaten.
Sedan ägnas en lång stund av filmen åt tillredningen av korv gjord på renblod. Vi får se hur blodet samlas upp från den stuckna renen, när tarmarna tvättas och korven kokas. Det är en lite sörjig tillställning som passar illa i det rostfria 2000-talet, men som berättar mycket om livet med öppna ögon. Och där drabbas jag plötsligt av något självklart, ser för första gången hur maten är en nog så viktig kulturbärare. Och medan språk kan tystas får uppväxtens mat tillredas helt synligt och hjälpa människan i exil. För samtidigt som Ann-Christine Haupt berättar sina minnen av och om sin beundran för mormor, hör Mormor och jag samman med en gemensam, vidare erfarenhet då exilens tillstånd delas av många. För det förra sekelskiftets skogssamer innebar den även något ytterligare: "De som lämnade skogen fick inte återvända och det gällde också din mormor", får Haupt veta vid Maria Holmas begravning på 1980-talet.
Om varför berättas inte; det är inte heller filmens ärende att reda ut utan att få reda på varför pusselbitarna ser ut som de gör.
Minnena som allt utgår ifrån har antingen dramatiserats med Ann-Christine Haupt i rollen som både mormor och sig själv, eller återges genom privata fotografier och filmer. All speakertext läses av Haupt och denna sammanblandning mellan jaget och mormor är mycket effektiv då det ger filmens smärtsamma delar en särskild svärta.