Ständigt på den osäkra sidan
Att performance rymmer så mycket mer än nakna människor som skriker och skär sig, vill performanceartisten Johannes Blomqvist leda i bevis. Därför har han startat festivalen Leif, med underrubriken "Norrlands nya performancefestival" som i helgen samlade ett digert program till Luleå.
BROTTNING I KONSTHALLEN. Arrangören Johannes Blomqvist valde att inleda performancefestivalen Leif med en riktig brottningsmatch. Med ackompanjemang av Pia Karin Hellsings vackra cellospel brottades Mattin Youmard och Gobbe Gazdjev från Råneå brottarklubb under överinseende av domaren Sandra Torstensson.
Foto: Anders Alm
Och frågan är vad gästerna på Café Fröjds grannrestaurang nere på Storgatan tänkte när Artgroup Triko från Haparanda, bestående av Olga Prokhorova från Ryssland, Arto Hietanen från Finland och Joakim Svensson från Sverige, drog igång sin The talking pussy show ute på trottoaren? Två luffartyper, som för tankarna både till Becketts Vladimir och Estragon från I väntan på Godot och till Helan och Halvan, som bland annat bjuder ett i högsta grad levande kvinnligt kön på middag där i kvällssolen. Nej, riktigt klok på vad man faktiskt är med om blir man sällan när det gäller performance och när publiken i samlad tropp under söndagen närmar sig Kulturens hus och upptäcker en folkdräktsklädd kvinna viftande på en norsk flagga blir den första tanken att hon ingår i festivalen. Men precis som Johannes Blomqvist sade under sitt invigningstal är performance ett vitt begrepp som tar avstamp i teater, dans, musik och bildkonst. I sina bästa stunder leder det hela till ett utforskande som vidgar vårt medvetande och våra tankar. I sina sämsta lämnas publiken utanför och allt blir bara konstigt och obegripligt. En motsatt resa i den bemärkelsen bjöd performanceduon Sons of Liberty bestående av Stina Kajaso och Lisa Lie på i sin alldeles nya föreställning Pre Sang Real - Sons of Liberty 4. Trean, den som alltså kom före, utsågs till årets föreställning av den norska tidningen Morgenbladet 2006 och i fyran bjuder de på en salig blandning av teater och performance som drar rejält åt skräckestetiken till. Utdragen känslokantring
Efter en intressant inledning blir det länge mest bara kladd - ett geggande med diverse ätbart i flaskor och burkar som sprider en kvalmig doft av choklad och ketchup över hela salongen. Men sakta, sakta förändras föreställningen till något intressantare. Allt tack vare två riktiga scenpersonligheter som framträder mer och mer och som drar det absurda så många varv att de till slut avgår med segern - sällan får man vara med om en så utdragen känslokantring när det gäller scenkonst. Lördagskvällens säck knöts efter det effektivt ihop av Lasse och Mats med vänner - konstnärerna Lasse Lundkvist och Mats Wikström som med ackompanjemang av dansaren Yessiqa Lövbrand, althornisten Tim Andersson och Christian Ramirez och Matti Alkberg på trummor bjöd på en stark och formsäker ljud- och bildperformance med den i sammanhanget så välklingande titeln Egots trancendens. Här fanns inte ens tillstymmelse till något slafsande, varken med bild eller teknik, vilket kändes befriande. För mycket teknik
För tekniken ställde sig alltför ofta i vägen i många av Leiffestivalens framträdanden. Det trycktes på knappar, letades spakar, knäpptes på och av, vilket till slut skapar en slags förströddhet även hos en luttrad och engagerad publik. Då blir det en lisa att iaktta den promenad på tre ben längs Storgatan som nestorn Roi Vaara företog sig på söndagen, en liten påminnelse om vardagligt liv utfört i skinande lackskor och svart kostym. Eller att se konstnären Sofie Weibull sitta och knyta ihop en verklig gräsmatta inne i Kulturens hus foajé och sedan följa henne ut i friska luften för att uppleva hur hon lägger sig ner och andas under det mjuka gröna. Sofia Breimo, andraårselev på performancelinjen i Haparanda, gick visserligen lite vilse bland tekniken hon också. Ändå bjöd hon återigen på starka känslor av utsatthet i en skönhetsfixerad värld där långt ifrån alla får vara med. Och ute i Konsthallen stod förstaårseleven på samma skola, Nina Sigurd, och tvättade och tvättade i det sisyfosarbete som kallas livet. Ingen stor publik - festivaler behöver tid på sig. Men en intressant början.
Så jobbar vi med nyheter