Ständigt denna vessla!

Det har nog funnits i bakhuvudet hela den här sista tiden. Mitt i häpenheten och - får jag lov att erkänna - beundran, har det funnits ett igenkännande, en känsla av återseende, ett möte med något som inte är nytt, utan i första hand omtolkat, men som kanske ändå är ett konstverk.
Det var det där med papegojorna som fick mig på spåret. Bland alla rutor i organisationsplanen, alla internationella mäklare, bankirer och advokater, alla dotterbolag och affärspartners, bland alla finansiella länkar, så fanns också länken till Papegojornas Vänner. (www.papageien-toskana.de)
Sådant finns; personliga hemsidor som kan rymma fotoalbum, attester och allehanda dokument trots att de tillhör personer som inte existerar, som enbart är konstverk. Det finns till exempel en författare där ute på nätet; hans hemsida med biografi och bibliografi, foton på barndomshemmet och första segelbåten, men bara där. I verkligheten finns han inte, men hans senaste bok kan köpas i bokhandeln, den som finns i verkligheten.
Det är sådant jag tänker på, när jag ser de granna papegojorna, pråliga fåglar som tycks kunna prata, men som egentligen bara härmar, som bara citerar.
Kommer ni ihåg Ture Sventon och den återkommande skurken Vilhelm, "Ville", Vessla, han med välpressade cheviotbyxor och spetsiga skor? Vesslan ledde Nysilverligan i Stockholm, en vanlig stöldliga, som Sventon fångande med hjälp av säcktricket. "Ett enkelt fall, på det hela taget", som Sventon sa.
Det blev svårare i Paris, när miljonärskan Smith från Amerika hade köpt ett vinslott som inte fanns. Sventon kopplades in och det visade sig snart att också fastighetsmäklaren (med välpressade byxor och spetsiga skor) hade försvunnit, liksom hela hans kontor. Sventon klädde ut sig till slottsinvesterare och gjorde förfrågningar. Han fick ett erbjudande, men tilläts inte komma nära objektet, bara se på håll. Säkert fanns där också stängsel med hundar. Och när han återvände på natten för att rekognosera, för att kolla sin investering, var också detta slott försvunnet.
Kanske är det som ett konstverk, en installation, man skall förstå Obol Invest. Vi lever i den postmoderna tiden; allt är sagt och oss återstår inget annat än citat. Vi är dömda att härma och därför har papegojorna blivit oss heliga. Vi drömmer om klippet; om och om igen, likt Sisyfos som rullar sitt klippblock, investerar vi i slott som inte finns. Det är den berättelsen grabbarna i Obol återberättar för oss med sin grandiosa iscensättning på nätet, hockeyarenan, vingården och guvet var.
Och nog är det väl så att en av dem har ett litet vasst hakskägg, välpressade cheviotbyxor och spetsiga, välputsade skor?
- Ständigt denne Vessla, som Sventon sa.