Videon är inte längre tillgänglig
Framför en ensam mikrofon står skådespelaren Filip Tallhamn och berättar den sanna historien om sitt eget liv i den egenhändigt skrivna föreställningen Medan jag minns.
Eller sann och sann. I sin text problematiserar Filip Tallhamn både kring sanna historier och minnets irrgångar. Därför är han också noga med att förse publiken med en del fakta. I det här fallet ett stycke personlig verklighet som får mig att dra efter andan flera gånger när jag läser manuset som jag lovar att förstöra efteråt. För här handlar det om en pågående process som kan komma att förändras en hel del fram till premiären på Norrbottensteatern den 28 januari nästa år.
Snubblar i trappan
Men nu är det i början av december, nästan exakt på dagen 15 år sedan Filip Tallhamns mamma Ann-Marie avled i cancer. Plötsligt försvann en tydlig, men på samma gång nästan osynligt självklar, mittpunkt ur ett tonårsliv som hade blicken fäst vid framtidshorisonten och känslan förankrad i ett enda starkt nu.
Minnet börjar en dag i köket hemma i tegelvillan i Värnamo. Filip, då kanske en 12, 13 år, har precis kommit hem och slagit upp ett stort glas oboy. Nerför trappan kommer mamma och ler med sina smala ögon. Plötsligt tappar hon balansen, griper efter räcket och säger "hjälp mig".
Just då - något att skratta åt. Vad hände, snubblade du? Blodsockerfall? Det skulle ha kunnat vara ett obetydligt minne, en bagatell, något av allt det som aldrig lagras. Men det som senare hände förvandlade det till ett av de viktiga.
Särskild frekvens
Från början var det komik och spex som lockade in Filip Tallhamn i skådespelaryrket. 2001 kom han in på Teaterhögskolan i Luleå, något han beskriver som en vändpunkt.
- Jag gick bland annat Calle Flygares teaterskola i Stockholm och umgicks i stand up-kretsar, vilket var roligt och mycket intensivt. För mig var det jättebra att få komma in på scenskolan i Luleå. Här kunde jag grotta ner mig, koncentrera mig och inte bara söka mig till asgarvet, säger Filip Tallhamn.
För den som följt hans yrkeskarriär alltsedan Teaterhögskolans slutprov med succén Det kalla barnet (Hilmar Jónssons uppsättning med teatereleverna i Luleå hyllades av kritiker som ansåg den bättre än Staffan Valdemar Holms som gick samtidigt på Dramaten!), Riksteaterns och Mirja Unges Var är alla?, den olycklige Konstantin i Tjechovs Måsen och inte minst en mycket minnesvärd tolkning av en ung pojke i Katarina Kieris Alla hjärtan är det inte direkt komikern Filip Tallhamn man tänker på i första hand. Ändå finns det en slags underton av subtil komik i nästan allt han gör, en energi som vibrerar på en alldeles särskild frekvens.
Den här gången ställer han sig verkligen som en stand-up-komiker framför den där mikrofonen och är också väldigt rolig. Blandar och ger, spelar på många känslosträngar, gör tvära kast och landar ofta i det oväntade. Som när han och pappa ska ta itu med tvätten där i ensamheten efter det "mystiska försvinnandet" som han kallar sin mammas död och plötsligt hittar hennes tröja där bland smutskläderna.
- Jag försöker skriva som jag pratar, fort och med väldigt många bisatser. Tänker att det här ska vara hela mitt paket, inget teoretiserande, bara min egen berättelse. Många gånger har jag tänkt ge upp eftersom det är så oerhört personligt, det här är bara min historia, säger Filip Tallhamn, som under ett års tid bearbetat sitt manus tillsammans med regissören Rasmus Lindberg.
- Jag är ansvarig för innehållet, där bestämmer jag. Men Rasmus är ansvarig för uppsättningen.
Tvekade länge
Upplevelsen av att vara på rätt väg har stärkts under arbetets gång och just nu säger han sig känna en stor befrielse. Inte minst eftersom han märker hur hans egen personliga berättelse sätter igång andras.
- Som skådespelare håller man ju hela tiden på med att berätta andras historier. Jag kan spela ett träd, en gammal gubbe eller Hamlet - men det är ju min egen historia jag kan bäst. Att inte ta tillvara den kändes plötsligt ganska löjligt, säger Filip Tallhamn.
- Det har hänt att jag tänkt ge upp detta mitt "mamma-projekt" som jag kallar det. Men hela tiden har något lockat mig vidare. Och egentligen vill jag inte tala om det hela som "en föreställning" eller "en pjäs". Från början tänkte jag mig det hela som något mycket poetiskt, nu har det nästan blivit raka motsatsen. Det är stand up-tragedy.