Jultidningar har kommit och gått, men Julstämning har för evigt bestått. Amen.
Den 105:e upplagan (den grundades 1906) anländer med Carl Larssons Kerstis slädfärd prydligt reproducerad på omslaget. Redan där placeras ribban.
Söker man det vilda och oförutsägbara till jul, så ska man inte leta i Julstämning. Där har det traditionella sin givna och stadigt beständiga plats. Och på något annat sätt ska det ju heller inte vara. Det är inte någon palatsrevolution vi talar om här eller alls vill ha.
Julstämning fortsätter att existera för att finnas till hands, som läs- och blädderlektyr intill valnötsskålen med nötknäpparen, blodapelsinerna samt fikonen och dadlarna, på soffbordet framför tv:n i vardagsrummet.
Och så ska det ju också fortsätta att vara. Förslagsvis i 105 år till.
Varje ny upplaga innehåller två lösa bilagor av en konstnär, som också bestås med ett djupborrande porträtt. I år handlar det om Max Book.
Jag hade också stort och skamlöst nostalginöje av Lotta Olssons text om gamla älskade ungdomsböcker och barndomens totalt uppslukande läsäventyr; Dick Harrisons skildring av den brutalt blodbestänkta ätten Vasa, samt Anders Lundquists exposé över olika sidor av den allt evigare 70-åringen Bob Dylan.
Och så kan man ju ta del av recepten till Selma Lagerlöfs favoritkakor (exempelvis vinbärsmuffins) och möta den första kvinnan som tilldelades Nobelpriset i litteratur (1909, för övrigt) som entreprenör på sitt återerövrade gods Mårbacka.
Samt begrunda Brutus Östlings extraordinära fotografier av pelikaner, vid Kerkinisjön i nordligaste Grekland.
Alltsammans definierat som meningsfullt underhållande kvalitetsläsning, i andhämtningen mellan risgrynsgröten och Janssons frestelsen.