I teaterns magiska värld hänger Festivitetssalens enorma kristallkronor ner över gatan där gränsen mellan dåtid och nutid, inne och ute, sanning och påhitt lämnas åt vår fantasi. Där, på Storgatan i Luleå, möter Staffan Westerberg sig själv som ung student. Året är 1954, men också 2006, och på scenen dras historiens ridå undan kring minnen ? trevliga, men också skrämmande, såna vi gärna håller tyst om. <br>Där går flickan i den röda klänningen, hon som kan berätta om attentatet mot Flamman, en redaktör från Norrbottens-Kuriren äter middag med en tysk officer och en rosa panter undersöker med sitt förstoringsglas den öppna spisen i disponentvillan i Svartöstan på jakt efter osynliga sändare, medan båtarna fraktar malm från Sverige till den tyska krigsindustrin. <br>Bacillgrillen har åter öppnat sitt hål i väggen och Aron Husmördaren dyker upp med sin tunga rivningskula. Clifton Fexmo hyllas av en kör, liksom Vårtgubben ? ja, ett helt litet myller av kända Luleåbor passerar genom denna ?Las Vegasshow i Luletappning?, som författaren själv väljer att kalla sin pjäs.<br>Han är unik ?en av Guds prototyper som inte lämpar sig för massproduktion?, som en av pjäsens repliker lyder, denne Westerberg som beskrivits både som något så ovanligt som en svensk absurdist och en scenkonstnär stående någonstans mitt emellan filmaren Fellini och dramatikern Dario Fo.<br>Själv tvekar han när han får frågan om var han vill placera sig själv. <br> ? Jag är nog en teaterlustmänniska, lusten till teater måste alltid finnas med i allt jag gör, säger Staffan Westerberg, och talar om skådespelare som ?alldeles, alldeles vanliga människor? som i teaterns form sätter ljus på något så att det blir ? kanske lite upphöjt, åtminstone mer synligt än i vardagen.<br>Han, som så ofta gett liv åt dockor, strumpor och slevar och skapat funderare av knakande träbitar från Luleälvens stränder och som mitt under repetitionerna av Storgatan helt apropå beskriver hur en brinnande tändsticka förvandlas till en liten böjd gumma, hittar när han tänker efter till slut något användbart för att beskriva sin teatersyn. <br> ? Om jag vore ett gammalt paraply, vore livet för mig att först få vara ledsen och nedfälld. Och så någon gång emellanåt få slå upp mig och se det vidunderliga. För att sedan slå ner mig igen och vänta på att få slå upp mig, när jag vet att jag kan ge det vidunderliga åt alla andra. Så de orkar att slå sig opp.<br> ? Jag är en lekare, helt enkelt, och därmed också en läkare, även om det låter lite klyschigt.<br>Staffan Westerberg har genom åren ofta talat om sina uppsättningar som ?den sista?. Så måste han tänka, säger han, och tycks inte enbart mena det som en besvärjelse.<br> ? Särskilt den här gången när jag berättar om min ungdom och möter mig själv som ung och smal på scenen känns den inställningen nödvändig för processen.<br>Publiken är hans bästa överlevnadstabletter och inne på scenen kan inte ?den där Döden, Döden, Döden? komma åt honom, för på scenen dör man ju aldrig på riktigt.<br>Och nog är det roligt att vara tillbaka på teatern i Luleå igen, även om han ofta finner Storgatan lika lång och tråkig som Champs Elysées en vanlig söndagkväll. En gång i tiden lämnade han den lilla stadens småskurenhet för Paris, något som hans unge alter ego Jens Nilsson i pjäsen uttrycker med en yster dans gatan fram. <br>Här har han sedan länge sina teaterlekkamrater i Sara Arnia och Rolf Hedberg, Karin Paulin, Dick Ask, Lars Paulin och Mats Pontén som han samarbetat med flera gånger genom åren. Martin Sundbom träffade han för första gången i samband med Pite 55. Jens Nilsson är en ny kompis, liksom Mikael Odhag och basisten Ove Hansson, som för första gången medverkar i ett Westerbergskt spektakel.<br>För ett teaterspektakel blir det ? stor show med mycket musik inför uppdukade bord, där publiken kan äta en bit mat strax innan föreställningen startar. Den här gången medverkar också körerna Rafset och Lust, som delar på rollerna, och några blåsare från Luleå Storband.<br>Repetitionerna pågår för fullt, nyskriven musik tränas in, annat arran-geras direkt för ensemblen. I kostym-ateljén jobbar man för högtryck, liksom scenograf, ljussättare, maskörer, snickare, målare och tekniker. Det är en stor apparat att hålla ordning på och till sin hjälp har regissör Westerberg assistenten Robert Aronson från Harads. <br>Den här gången är Staffan Westerberg ?bara? dramatiker, regissör och skådespelare. Inte scenograf, som han brukar. Det räcker gott som det är ändå, för arbeta tycks han göra nästan dygnet runt. Pjäsen lämnar honom inte och han för ständiga resonemang med sina medarbetare, både på och bakom scenen. Regissören i honom tvekar inte att gå hårt åt dramatikern och det stryks en hel del, något som inte tycks bekymra de inblandade särskilt mycket.<br> ? Vi vet att Staffan arbetar så och han är väldigt osentimental när det gäller sina egna texter. Många regissörer skulle behöva lära av honom, att göra sig av med oväsentligheter i en text är viktigt, det vinner ofta föreställningar på, säger skådespelaren Mats Pontén.<br>Men utan publik blir det inte mycket till teater och själv tar han stort ansvar för den saken. På söndag överräcker han matchbollen på Luleå Baskets match i Pontushallen och på lördag avtäcks han som isskulptur, signerad Hans Englund, på verklighetens storgata, där hans lekstuga, som numera kan ses på Hägnan, också kommer att placeras tillsammans med smidda kristallkronor och en fotoutställning.<br>Kanske är det en paradox att just han, som sprider så mycket värme omkring sig med sin poetiska teater, får stå skulptur i is. Med åren har han gått och blivit nästan folkkär, han som en gång i tiden anklagades för att ha förstört en hel generation med sin Vilse i pannkakan. <br> ? Jag är ju inte mycket för monument, men isskulptur blir jag gärna. En isskulptur känns nästan som en dröm, något skört som smälter bort och sen spårlöst försvinner. Det passar mig mycket bra.<br>
