Ett brett regnbågsbanér, lågt och gult solljus som öser över scenen. Och så Ludvig Svartholms mjuka folk-pop. Det skulle krävas en riddar Kato för att inte gilla det här. Ensam står han på scen med gitarren
i ett band om halsen. En väl beprövad modell för unga män med sköra röster och ärliga texter. Men här och nu funkar det.
Det är pop i samma skola som Mark Kozelek eller Nick Drake. Precis som dem är Ludvig Svartholm en begåvad gitarrist. Plocket sitter där det ska, droppande toner som ur en speldosa.
Ibland vänligt, ibland melankoliskt. Stundvis kommer han lite för nära förebilderna, men här finns också något eget.
Spelningen har tilldelats en knapp halvtimme. När bara två låtar återstår dimper en pustande kvinna ner bredvid mig på bänken. På rekordtid har hon cyklat från Björkskatan, säger hon. För egentligen ville hon ju vara här redan från början. Och det förstår jag.
Det är svårt att tänka sig en bättre inramning till musiken. Och när solen värmer i nacken upplever jag för första gången att stadsparken lever en sommarkväll.