Mindre känt är att originalet – Vedi Napoli e poi muori – rymmer en ordlek. Ordet muori (dö) uttalas på samma sätt som namnet på den närliggande småstaden Mori. Ordspråket kan alltså även tydas: Se Neapel, sedan Mori (det vill säga: en håla av mindre intresse). Det retsamma rangordnandet är knappast godtyckligt. Ryktet om Neapels storhet har alltid varit starkt. Dess särskilda grandezza och gynnsamma läge betonas i litteraturen, även om den varma tonen naggats en del i kanten de senaste decennierna.
Hur då förklara skimret, föreställningen om Neapel som det bultande hjärtat, platsen där drömmen ter sig verkligare än på andra håll? Antagligen med den vaga glosan ”själ”. Hela Kampanien, den region som Neapel ligger i, omfattas för övrigt av dessa föreställningar. Den kallas traditionellt ”den lyckliga regionen”, något som också hade att göra med jordens fruktbarhet och de stora skördarna. I Plinius den äldres naturhistoria heter det extatiskt: ”Så lyckliga, behagliga, saliga är dessa områden att man inser att naturen på denna plats fröjdats över sitt verk.” (Att han strök med vid Vesuvius stora utbrott, 79 e.Kr., får ses som en historiens ironi.)
Också längre fram betraktas regionen och staden som närapå ett Arkadien, där försynen inte nöjt sig med mindre än det mest utsökta. En plats man inte bara upplever för stunden, utan bär med sig och även meddelar sig om. Krönet på denna tradition utgörs av 1700- och 1800-talets skrivande Italien-resenärer, för vilka Neapel intar en särskild och särskilt idealiserad plats. Söderns sol, den obändiga växtligheten och det klassiska arvet är här självklara (och ibland stereotypa) beståndsdelar. Bland svenska författare har bland annat Atterbom, Nicander och Ehrensvärd gjort resan.
Epokgörande i denna genre är Goethes Italienische Reise. Han gör under sin vistelse i landet två besök i Neapel. Det första i februari och mars 1787, det andra (på hemvägen från Sicilien) i maj och juni samma år. Hans skildring påminner om pilgrimens under en resa till det heliga landet, och förmår trots ett bitvis långt gånget romantiserande ge en blodgenomströmmad bild av en stad som man förstår mer är ett själstillstånd än en fysisk, geografisk plats: ”Neapel är ett paradis, var och en lever här i en sorts berusad självförglömmelse. Det gäller också mig, jag känner knappt igen mig själv, jag tycks mig vara en helt annan människa.”
Med studier, månskenspromenader, konst och angenäma möten med likasinnade fördriver författaren tiden. Han studerar folklivet och kan konstatera att ryktet om att napolitanaren skulle vara lat grundar sig i fördomar – här tar till och med barnen del i näringarna (man får vara tacksam att barnarbetet stigmatiserats på senare år). Han gör utflykter till flegreiska fälten, Vesuvius och Pompeji och blir hemligt förälskad i en prinsessa vars tunga är särskilt vass i umgänget med präster och maktmän. I den överdådiga kyrkan Gesù Nuovo beundrar han Francesco Solimenas fresk över den bibliska berättelsen om Heliodoros fördrivelse ur Jerusalems tempel.
Den sentida resenären står ett slag framför denna storslagna, dramatiska målning, där änglar, hästar och människobarn drabbar samman. Kanske knäpper han någon bild till det privata arkivet. Tänker att Goethe fick hålla till godo med stunden, minnet, möjligen någon hastig skiss i det medhavda blocket. Digitalkameran skulle dröja länge än.