Staden som ideal

Senhösten 2007 hade Norrbottens-Kuriren en läsvärd artikelserie med titeln Mitt Luleå. Vinjettbilden var ett panoramafoto över den tätbebyggda stadshalvön. I förgrunden stadens gröna lunga Gültzauudden, därefter citykärnan, sedan den tunga industrin i form av SSAB samt oljehamnen och sist, den skogbeklädda Sandön som tonar bort i det blå havet och den anade, krökta horisontlinjen. Bilden ska ge syn för sägen; en stad som har allt: förtätad kärna av storstadskaraktär med rikt kulturutbud (Kulturhuset väl synligt), parker, tung industri (men på behörigt avstånd), infrastruktur samt orörd natur för friluftsliv. Ingressen till serien var innerstadens dynamiska utveckling. Befolkningen har ökat från knappt 5.000 personer 1985 till ungefär 8.000 år 2007, alltså på endast 22 år. Byggkranarna har nästan bildat en skog vissa år, så tätt har de stått. Starkast expansion i innerstaden
Flygbilden över Luleå bär på både förhärskande samtidsideologi om staden som fenomen samtidigt som den ger en beskrivning av ett konkret utvecklingsförlopp. Innerstaden är den del av Luleå kommun som de senaste årtiondena haft den starkaste expansionen. Den har inneburit stor inflyttning med åtföljande folkökning, febrilt bostadsbyggande samt sanering och upprustning av centralt belägna kvarter och, till sist, omfattande diskussioner om staden som kulturmiljö, om estetiska ideal för stadens utformning och förbättrad tillgång till immateriell konsumtion. Sin mest uppseendeväckande form fick denna process i den utsträckta diskussion som föregick tillkomsten av Kulturhuset. När väl beslutet kom placerades byggnaden på den kanske mest attraktiva lediga tomten i citykärnan. Kulturhusets glasfasad mot Norra fjärdens vattenspegel skall ge besökarna något mer än en naturskön vy, synen skall samtidigt i betraktaren inympa stadens självbild. Andra debatter som dragits i långbänk har handlat om till exempel det långsiktiga utnyttjandet av Södra hamnplan samt gamla malmhamnsområdet. Hamnväsendets omstrukturering har som bekant lett till att tidigare innerstadskajer övergivits av sjöfarten. Attraktiva, vattennära marklägen har därmed successivt blivit lediga för att brukas för nya ändamål. Kommunalt anlagda parkmiljöer med promenadstråk för att uppnå så allmänt nyttjande som möjligt av de attraktiva områdena har varit ett alternativ. Ett annat har varit flerfamiljshus med vidunderlig utsikt, företrädesvis med upplåtelseform som bostadsrättslägenheter. Sådant boende är lockande för nya urbana medelklasseliter, grupper som inte bara är köpstarka utan också attraktiva som arbetskraft i ett näringsliv under snabb modernisering. Känsla av exklusivitet
Den process som präglat utvecklingen av centrala Luleå de senaste knappa 20 åren, främst stadshalvön, kan iakttas i Västeuropas storstäder ytterligare något årtionde längre. Små och medelstora städer har också påverkats. Den samlande termen för denna utveckling är gentrifiering och det står för social statushöjning av vissa stadsområden. Påkostad upprustning eller nybyggnation är viktiga inslag för att skapa känslan av exklusivitet. Social differentiering är en kraft som format historien i de flesta samhällssystem, det som varierat från tid till tid är de direkta uttrycken för processen. Markörer som visat på rangordning har dock alltid varit betydelsefulla inslag. Gentrifieringen av städer har alltså varit en viktig beståndsdel av den sociala differentieringen i vår tid. Trots den heta puls som legat bakom citykärnans omvandling de senaste årtiondena betonas i Kurirens artikelserie att staden ändå kan bjuda på kontinuitet. Artikelserier av detta slag återkommer med jämna mellanrum, periodiciteten är en till två decennier. Tidpunkten för deras återkomst säger lika mycket om den lokala historien som artiklarnas innehåll. Tider av stark förändring tycks skapa behovet. Innehållsligt är det livsförlopp som summeras, minnenas hållpunkter speglar betraktarnas utsiktsplatser. För artiklar från 1910- och 1920-
talen är det bland annat stadsbranden 1887 som utgör historiens vattendelare. Tiden före hör till något förgånget och tiden efter till nuet. För 1970-talets betraktare är det dynamiken kring 1940-talets uppbyggnad av Norrbottens Järnverk (NJA) och hyreshusområdena på Skurholmen och
Örnäset, Luleås första "miljonprogramsområden", som står i centrum. I senaste artikelserien får bland annat byggandet av vägbanken över Stadsfjärden på 1960-talet och rivningen av gamla brandstationen runt 1970 utgöra markörerna för ett Luleå i förändring. Exemplen kunde göras många. Uppfattningen om samtiden
Betraktelser av detta slag föder frågan om människors uppfattning om sin samtid och dess utveckling någonsin sammanfaller med den bild historien kommer att ge av samma tid? Reflektioner om det framtidsprojekt som just nu pågår inom Luleå kommun om hållbart samhällsbyggande med utblick mot år 2050 är också på sin plats. Med vilken precision kan man förutspå samhällsutveckling mer än fyra årtionden framåt? Analogt därmed kan man fråga i vilken mån förhoppningar uttalade 1966 blivit förverkligade 2008? Vidgar man perspektivet till överblickar över sekel blir frågan i vilken utsträckning Luleå formats långsiktigt av förutseende planering. Eller om det har handlat om planer utifrån korta, överblickbara framtidsperspektiv
eller, rent av, rätt och slätt anpassning i efterhand. Med exempel ur den lokala historien skall jag belysa problemet.