Javisst ja, Strindberg, han var ju galen. Gick runt fontänerna i Paris och såg tecken och syner. I rummet ovanför på Hotell Orfila hummade en elektricitetsmaskin, som minsann styrde honom! Många absinter på kaféerna, lite guldmakeri på lediga stunder, en morgon är örngottet ett marmorhuvud, skulpterat av Michelangelo. Visst var han galen, det är bara att läsa Inferno, men det är märkligt, det är den galne själv som beskriver oss galenskapen.
Just så, vansinnet är stil och metod. Strindberg har den likheten med Knausgård att han fullföljer meningarna långt efter det att de flesta författare satt punkt. In i det som man-inte-gärna-ska-säga-fast-man-tänker. Han saknar anständighetens broms, en egenskap som skiljer begåvningen från medelmåttan.
Efterklangstankarna leder ofta snett, men han fullföljer, fram till en ståndpunkt där han först säger det omöjliga och därefter agerar sin egen domare, iakttagare och polemiker. Strindberg vs Strindberg, skickligt, men inte galenskap. Tidsfärgen är det sena 1800-talets missuppfattning att geni och vansinne går hand i hand. Genio e follia hette en kultbok bland intellektuella, passande som hand i handske.
Att spela sig själv, övertygande nog, är konst inte enbart för författare, men för intellektuella alltid.