"Springande zombies. Var fick han det ifrån?"

Tänk om man gjorde film på Sjövall Wahlöös böcker utifrån de faktiska förutsättningarna, om de tilläts spegla och visa det 1960-tal där de faktiskt utspelas, i stället för att hela tiden stöpa om dem till något för tillfället tidsenligt? Eller om man låtit Motorsågsmassakern vara det mästerverk det redan var, innan Marcus Nispel fick för sig att "förbättra" den. Å ena sidan. Å andra så är re-maken av Dawn of the Dead minst lika bra som Romeros original. Trots att Zach Znyder "förbättrat" den väsentligt. Springande zombies, liksom. Var fick han det ifrån? Och nu går det inte att föreställa sig de levande döda långsamma längre. Det kom visserligen en fin engelsk film häromåret (Zombie Diaries) där de odöda stappalde runt som var det 1978 all over again. Men den var ett undantag. En del sa för några år sedan att det var orealistiskt med snabba zombies, att rigor mortis borde gjort dem långsamma. Jag tyckte då och nu att döden borde gjort dem fullkomligt orörliga. Så alla frågor om realism kan ni ta och gräva ner där solen aldrig skiner. Annars är det intressant hur denna sub-genre tagit steget in i vår kultur på samma sätt som en gång vampyrerna. Max Brooks historiska redogörelse, World War Z, borde läsas av alla och envar. Den är skriven utifrån vittnesmål om det tredje världskriget: det mellan de levande och de döda. Det är inte skräck, det är historia. Om än påhittad sådan. Zombiegenren har ju alltid varit en allegori över vår samtid: klass, konsumtion, etnicitet och så vidare. Ingenstans har det varit tydligare än i Channel 4:s Dead Set som visades i England förra året. En zombieepidemi bryter ut i det lilla öriket, men det vet deltagarna i Big Brother-huset förstås inget om. Sådan är upptakten till något som kan beskrivas som tv-historia. Aldrig har så grafiskt våld (folk slits i tu, bokstavligen) kunnat ses av så många. Dessutom är skådespelarna utmärkta och hela serien (fem delar) har den där cyniskt brittiska tonen vi alla kommit att älska. Gode Gud, eller om det är Den andre man bör be i sådana här sammanhang, låt den snart visas i Sverige!

"Springande zombies. Var fick han det ifrån?"

"Jag tycker att ett verk bör stå och bedömas utifrån dess upphovsmans/kvinnas ursprungliga intentioner", skriver Mattias Alkberg i en krönika om skräck.