Den som blickar ut över konstlandskapet kan ana ett ökat intresse för ljudkonst. Det är egentligen ett begrepp som skulle behöva fler underkategorier - så tillåtande och öppet är det. I själva verket kan det beteckna lite vad som helst. Spela in ljudet av ett smältverk och mixa samman det med en barnkör, ställ ut mikrofoner i ett gathörn i centrala Bagdad, gör ljudupptagningar inifrån människokroppen. Vips. Du ägnar dig åt ljudkonst. Exemplen ovan är fiktiva men hade kunnat vara verkliga. Det vittnar bidragen på samlingsskivan Larm - From mouth cavity to laptop om. Det är en dubbel-CD som samlar kvinnlig nordisk ljudkonst, och är en del av ett större projekt där såväl en festival, en utställning (Kulturhuset i Stockholm) och en bok hittills har sett världens ljus.
Ta bara Lisa Jeannin som gör musik med hjälp av sin sköldpadda Vilhelm, Anna Carin Hedberg/Ebba Moi som samplar klichéfyllda turistbroschyrer, eller Solvej Dufour Andersen som låter 68 människor som pratar lika många språk säga "Jag älskar dig" på samma gång. Det råder ingen brist på idéer.
Därmed inte sagt att allt på Larm-skivan är lika angeläget. Även den gravt experimentella ljudkonsten har sina konventioner. Märkligt vore väl annars. Som bäst är en sådan här spretig samling när den lyckas visa upp en linje, hur ljudkonsten utvecklats under åren. En verklig pionjär hittas i den 83-åriga danskan Else Marie Pade, vars verk från 1950- och 1960-talet i dag återanvänds av unga technomusiker, i på en gång återblickande och nyskapande produktioner. Hennes Syv cirkler är ett stramt stycke som i sin tur hämtar näring ur Darmstadtskolans principer för seriell komposition.
Till de äldre inspelningarna hör också Sonja Åkessons litet obehagliga men fascinerande Neeijjj, från 1965. Där är en kvinnoröst som gnäller och jämrar sig - "aj!", "oh", "neej, neej!" - men man vet inte över vad eller varför, det enda som till slut hörs är de trasigt ändlösa vokalerna.
På ett annat sätt, men lika påträngande, är Eva Sjuves Mono-n. Där hör jag ljudet från något dovt och vintrigt. Pulserande vågor som växer och sjunker undan för att återvända igen. Jag inbillar mig inte att Sjuve är ute efter att illustrera, men de omedelbara associationerna går till kramsnö. Luftig mellan fingrarna, när man tar upp en näve. Det är ljudkonst när den är som mest resonansrik.