Språklig nerv imponerar i debut

Det vimlar inte av författare från Norrköpingstrakten, men i år har faktiskt två debuterat på stora förlag. Anette Kindahl med Kokongen och nu Therese Bohman, som är uppvuxen i Kolmården, med Den drunknade. Några direkta likheter dem emellan finns annars inte, åtminstone inte språkligt. Där Kindahl var mer nykter och realistisk i tonen är Bohman känslomässigt laddad, språket har en symbolisk underkropp. Det flyter mjukt och lätt liksom "den drunknade" gör på vatten - en titel som för övrigt skär som ett djupt snitt genom romanen. Att känslan, liksom naturen, hotar att ta över är något som känns tydligt i hela den första delen som utgör en slags dramatisk uppladdning inför den senare. Här vimlar av blommor, näckrosor, blad och vegetation. Varenda ting, beskrivs med smak, doft eller hur det känns att ta i. Marina har rest från Stockholm till sin syster Stella som bor i ett gammalt hus någonstans på landet i södra Sverige. Marina blir genast djupt attraherad av systerns pojkvän, författaren Gabriel. Bohman riggar med andra ord för ett triangeldrama med tydliga karaktärer och moraliska dilemman. Stella, som är storasyster är mer självsäker och förnuftig än den konststuderande, något obestämda, känslostyrda Marina. Av olika anledningar attraheras de av Gabriel, som på olika vis är deras motsats. Marina lockas av hans bestämdhet något som märks redan i hans handslag och hans ögon som först får henne att slå ned blicken. Stella snarare av hans - lite för tydligt tecknade - konstnärlighet med ojämnhet i humöret och bohemiskt leverne. Något som ska det visa sig kanske inte riktigt är så attraktivt som det först verkar. Att det hela inte kan sluta lyckligt förstår man snart. Romanen öppnar sig till en början inåt, med en mängd metakopplingar och konstnärliga referenser. Inte minst till Dante Gabriel Rosetti, en av prerafaeliterna, som Marina ska skriva uppsats om, närmare bestämt om litterära motiv i hans målningar. Man skulle kunna säga att Bohman gör motsatsen - målar konstnärliga motiv i texten. Miljöbeskrivningarna känns ibland som om de lika gärna skulle kunna ha målats på duk och med akvarell. Alltihop är väl genomfört men det som imponerar mest är den psykologiska skärpan i intrigen, Bohmans noggrannhet med, och blick för, detaljer. Elegant är också de symboliska arrangemangen, hur Marina först skuldtyngd över den inledda relationen med Gabriel läser om "parasiter" som lever på andra. För att senare i en antydd försoning med det tragiska som då hänt,
i stället får veta att orkidéer är "epifyter" som växer i träd men inte suger näring ur dem, utan bara använder dem för att komma åt ljuset. Spontant tycker jag bättre om första delen, där den dramatiska och psykologiska temperaturen är i stigande, än den andra där berättelsen snarast närmar sig spänningslitteraturen, låt vara en välskriven sådan. Den språkliga nerven lever dock med oförtrutens intensitet romanen igenom. Det är den som får mig att snabbt vända blad, skynda vidare mot upplösningen och undra om det här ändå inte är den bästa romandebut jag läst i år.