De federala distrikten Andrés Stoopendaal
Norstedts
Ny bok
Andrés Stoopendaal, född 1981 och bosatt i Göteborg, har varit redaktör på Ord och Bild och ägnat sig åt litteraturkritik. 2011 debuterade han med romanen Maskerad, som jag inte läst men som fick i stort sett positiva recensioner.
Denna vinter kommer hans första diktsamling med den märkliga titeln De federala distrikten. Federalism innebär att en stat bör organiseras som ett förbund av delstater. Kanske är Stoopendals federala distrikt en sorts självbestämmande delar i människans inre landskap. Att läsa den här boken är en utmaning och vilka etiketter jag än försöker sätta på den bör de förses med varningstexten: ”eventuellt” och ”kanske”.
De federala distrikten äger stor stilistisk spännvidd, allt från vardaglig kortprosa till konstfärdig prosalyrik, ofta med barockartade kedjor av bilder som kan få läsaren att tänka på Lindegren och andra 40-talisitiska lyriker:
”De består just bara i sig själva, de svidande skenen i hjärtat. Som de enkla ljusa stugor, som var de verkligen medvetanden. Någon går ut – idag- över morgonens ångande åker med det rudimentära betslet i handen och ensamhetens tornfalk kretsar dovt över utspillda sekvenser. Ammunitionen plockas fram avsedd för småvilt, kaniner, fåglar och fåglarnas raster skär över himlavalvet i tidningen, häcklade av flottavtryck...”
Ofta finns ett ”jag” i dikterna men det byter ständigt skepnad och man får nog utesluta att Stoopendaal talar om sig själv, han är nämligen dold i texterna. Men hans avancerade språkliga repertoar präglar hans dikter/prosastycken/miniessäer.
Bokens första avdelning har titeln Gotham City, som är den fiktiva stad där seriehjälten Batman bor, han som maskerar sig som en fladdermus och viger sitt liv åt brottsbekämpning. Jag har dålig koll på Batman, men jag tror inte att hans värld spelar någon större roll för boken. Men kanske kan man se poeten/författaren som en fladdrande hjälte, som byter gestalt och dyker upp lite varstans i världen, i Toledo Ohio, i Saint Tropez, Berlin eller på en ödslig ö i Hebriderna.
Många texter handlar om relationer, man-man, man-kvinna, far-dotter. Ibland laddar Stoopendaal sina dikter erotiskt men gestalterna är inte lyckliga, de är ensamma själar i en ödslig och brutal värld:
kanske är allt man egentligen vill ha sagt det att det inte
längre går att ta sig tillbaka och att stigarna verkligen vuxit igen bakom en, att de verkligen vuxit igen
bakom en och att det är som det är
när rummen töms på ansikten.
Tolkning, som jag ser det, går ut på att klargöra dels vilka avsikter författaren har med sin text, och dels vilka sammanhang författaren förutsätter att läsaren placerar texten i. Om detta svävar jag i okunnighet när det gäller De federala distrikten, och då blir också boken tråkig läsning trots all språklig briljans.