Språkets själva mirakel

Fastän lärobok till sin karaktär kan Renbergs skrift väl användas av varje språkintresserad, som introduktion inom en rad språkliga discipliner fungerar den utmärkt. Språkhistoria, skrift- och talspråk, retorik, språkvård och förhållande mellan språk och tänkande. Retoriken får väldigt stort utrymme, så har det ju varit en tid nu, och sådant som etymologi och klassisk filologi mycket lite, men så har det varit en ännu längre tid. Retoriken har passat som språkmode, eftersom den stämt med föreställningen att skenet är viktigare än innehållet. Men vad vore Martin Luther Kings berömda "I have a dream", denna retorikens höga visa, utan sitt innehåll? En rytmisk satsmelodi, en slags predikofras med stigande och fallande tonhöjd. Och de Bush-exempel Renberg utförligt och lustfyllt analyserar visar väl just på detta, hur verkligheten tömmer retoriken på all mening, lämnande en ful och nött mask av lögner och språklig meningslöshet. DEN RYSKE SPRÅKVETAREN Vygotskij, och hans sociokulturella analys av språktillblivelse, spelar en stor roll i Renbergs text. Alla Piaget-läsare borde känna igen sig. Tråkigt nog har Renberg däremot inte mycket att säga om Wittgenstein, vars språkfilosofi för betydligt djupare, om än också dunklare, än Vygotskij. Roligt är dock att han utförligt skriver om Helen Keller, amerikanskan som var både döv och blind men ändå blev framgångsrik författare och föreläsare. Hon levandegjorde under lång tid miraklet: att med bägge sina handikapp ta sig in i språket och bruka det som sitt eget. Renberg öppnar språkvetenskapen över en mängd områden, och om det mesta kan man hålla med. Dock med undantag för hans upphöjelse av kroppsspråket. Det kan omöjligen räknas in i det begrepp som kallas språk, som varande inget mer än ett enkelt signal- och känslosystem. Om kroppsspråket vore ett riktigt språk skulle det kunna utsäga enkla satser som "Det är gott om blåbär i år". Det kan kommunicera ilska, glädje, förvåning, nervositet, och det är inte illa, särskilt inte i kombination med verkligt språk. Men som abstraherad form för mänskligt tänkande och utbyte är det blaha, blaha. SPRÅKETS SAMHÖRIGHET med kroppen och rörelsen behandlar Renberg under rubriken "Språkets andning". Det är en av bokens intressantaste delar. Där för han in musikaliteten, känslan för rytm, tempo och melodi i den språkliga väven. Troligen de inslag som verkligen skiljer torrprosa från konstprosa och kanske den gudagnista de författare äger vilkas ord vi tar som vore de just - gudasända. En slags gränstrakt där språket går över i någonting annat, någonting både övertygande och förförande. Precis som vi vill ha det. "Rytmen är ett tvång, säger Renberg, citerandes Nietzsche, "den alstrar en obetvinglig lust att ge efter, att falla in; inte bara fötternas steg, också själen följer takten".