Språket - en mänsklig rättighet

Den samiska flaggan vajar tillsammans med Tornedalens främst i ledet av många från taket i Kulturens hus foajé i Luleå. Där ska inte bara Sveriges fem officiella minoritetsspråk fira festival i helgen, utan också en hel del av Europas många. Kring Liet Lavlut, sångtävlingen där elva språkgrupper i olika artistiska konstellationer och musikaliska genrer tävlar på lördag kväll med omröstning och allt, satsar Luleå kommun på en kulturfestival som pågår under hela helgen. Firar med tårtkalas
Dessutom bjuder Europarådet in till språkseminarium och tårtkalas för att fira tioårsjubileum av tillkomsten av den europeiska språkstadgan för minoritetsspråk som hittills skyddar 70 av Europas mer än 100 minoritetsspråk. - I alla länder, utom på Island, finns det minoritetsspråk, säger Sonja Parayre, Europarådets sekreterare för språkstadgan, på plats i Kulturens hus. För att ett språk ska få status av minoritetsspråk enligt språkstadgan måste det uppfylla vissa kriterier. Dels ska språket i sig vara definierat som språk, ha en grammatik och kunna skrivas. Europarådets språkstadga skyddar inte dialekter och inte heller så kallade migrationsspråk, det vill säga nationella språk som förflyttats till andra länder i Europa. - I Norge, till exempel, uppvaktade kvänerna för några år sedan myndigheterna med kravet på att deras språk skulle godkännas som minoritetsspråk. Hittills har det i Norge alltid betraktas som en variant av finskan. Där tillsatte myndigheterna en utredning som visade att det handlar om ett språk, men det finns fyra varianter och det kommer att ta tid och många diskussioner innan man kommer vidare, säger Sonja Parayre, som har många liknande exempel från det språkarbete som pågår runt om i Europa. Mänsklig rättighet
För henne handlar den europeiska språkstadgan och det arbete hon och hennes fyra kollegor dagligen utför om mänskliga rättigheter och om att bevara ett utsatt kulturarv. - Vi lever på en kontinent som säger sig respektera mänskliga rättigheter, därför är det självklart att vi bryr oss om språkfrågor. Att få tala sitt eget språk är en mänsklig rättighet, i sitt eget språk kan man vara den man är. Men i många länder vågar inte människor tala sitt eget modersmål och vårt arbete är att rehabilitera och skydda dem som talar olika minoritetsspråk. Sonja Parayre pekar också på att Europas många olika språk är en del av vårt gemensamma kulturarv. Där är utvecklingen inte särskilt positiv, många forskare anser att hälften av språken kommer att vara borta om 50 år. - Å andra sidan pågår ett omfattande arbete med minoritetsspråksfrågor över hela Europa, medvetenheten har blivit större i takt med att frågan har tagit plats i debatten och på den politiska agendan, säger Sonja Parayre. Universellt språk
Det handlar inte heller alltid om små språk. Katalan, till exempel, talas av drygt nio miljoner människor. - Mitt hemland Frankrike representeras under Liet Lavlut av två minoritetsspråk - bretanska och korsikanska. Bretanska är ett språk som växer starkt just nu. Självklart tycker Sonja Parayre att tillställningar som Liet Lavlut är viktiga, inte minst för de unga. - Musikens språk är universellt och det är viktigt att locka ungdomar att använda sina minoritetsspråk. Det ska vara roligt att tala sitt språk, en fest, och det kan musiken locka till. Europarådets samarbetspartner heter Sweblul, en svensk förening för främjande av minoritetsspråk. Förkortningen står för Swedish Bureau for Lesser Used Languages, bara ett av många exempel på engelskans starka ställning som gemensamt världsspråk. Optimist
- Jo, engelskan står stark, men vi behöver också ett gemensamt språk för att kunna kommunicera över språkgränserna. Globaliseringen hotar naturligtvis de små språken, men stärker dem också. Genom nätet kan minoritetsspråksföreträdare över hela världen hitta varandra, olika språkgrupper kan lägga ut sajter och skriva bloggar, kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare, säger Sonja Parayre. - När jag tänker på framtidsprognosen, att hälften av världens alla minoritetsspråk kommer att vara utdöda om 50 år, kan jag bli lätt uppgiven. Men när jag ser det engagemang och den iver som minoritetsspråkens företrädare visar, är jag optimist.