Språkblandning föder nya tankar

Det bästa sättet att återhämta sig från stress, ständiga val och intryck ska vara att gå ut i naturen. Låta ögat möta vyer så stillsamma och bekanta att hjärnan tar paus. Jag tror att även konst kan fungera på samma sätt. När blicken vilar på en stillbild eller stilla, repetitiv rörelse frambringas också mönster, känslor eller insikter ytterst långsamt.
I alla fall reagerar jag så på Lynn Gustafssons abstrakta måleri. Eller för att vara mer exakt - på de större målningar som visas på Galleri Skåda i Luleå. De får rummet att bada i ett varmt, gult ljus. Verk, där mörkt blå eller svart dominerar, fungerar som klargörande accenter och tillsammans lyckas de på något vis höja taket ytterligare en bit. Det väcker en andlig känsla; bilderna borde hänga i ett rum för meditation eller eftertanke.
Trots att Lynn Gustafsson målar både med akryl och med olja, på duk och på papper är hon sig lik oavsett teknik. Hon är inte heller främmande för att blanda tekniker och med näsan mot bilden kan man i några av dem även upptäcka små pappersbitar. Så är till exempel fallet i Där citroner växa uppå strand.
Men pappret spelar inte så stor roll utan det är en plötsligt uppdykande faluröd nyans som drar till sig uppmärksamheten. Den känns nämligen lite märklig, särskilt då man på motsatt vägg möter Arktisk sommar och Det kommer än en sommar, båda starkt präglade av en turkos färg långt borta från den arktiska blå men nära de nordamerikanska indianers turkoser.
Mötet mellan målningarna och mellan färgerna orsakar ett slags språkblandning som skickar tankarna på nya spår. Det, att hon kommunicerar med färg, inte med form, motiv eller hur själva målandet går till, tycks för övrigt vara något bärande i hennes konstnärskap.
Nu är Gustafssons måleri också precis så abstrakt som ordet anger. Därför verkar det nästan lite knäppt att prata om kommunikation. Men när den faluröda färgen och de rivna papperslapparna dyker upp i ytterligare ett par bilder märks skillnaden tydligt. Det rivna går bara förbi med en axelryckning, men med den röda färgen däremot kan man, sedan generationer omgiven av faluröda timmerstockar och uthus, tala länge.
De små målningarna i utställningen är dock helt tysta, för min del hade de gärna fått utelämnas.