Språk och liv efter diktaturen

Herta Müller skriver ett obevekligt starkt språk om den prägling och den rädsla som en uppväxt i Ceausescus rumänska diktatur föder hos människan. Hennes essäsamling Kungen bugar och dödar finns nu i svensk översättning. Hon besökte nyligen Sverige för det som kallas Internationell författarscen på Kulturhuset och hon nämns ofta som möjlig Nobelpristagare. Om någonting har verkshöjd, som den svenskt byråkratiska termen lyder, så är det Herta Müllers skrivande. Hon är majestätiskt bjudande, snabb i associationen, bråddjup i den psykologiska analysen, fulländat exakt i stundens iakttagelse. Hon skriver om livet på distans till den diktatur som störtades 1989 när den ömklige och kejsargalne Ceausescu sköts mot en mur tillsammans med sin kejsarinna. Hon skriver om det totalsystem för övervakning och kontroll som till slut växte in i människors liv och vara. ?Det finns trafikolyckor? säger säkerhetspolisen till henne kort efter att hon flyttat till staden Timisoara och kallats till ett förhör. Hon har nyss skaffat cykel och säkerhetstjänsten vet det och de vet också att hon ska bli påkörd av en lastbil några dagar senare. Liksom hårfrisörskan vet det, hon som erbjuder Herta en frätande blondering (och svartabörsparfym) så där opåkallat, vilket även säkerhetsofficeren vet vid nästa förhör, och så väninnan vars papperslapp på dörrhandtaget plötsligt tele-porterats in på själva kylskåpet. Repressionen, övervakningen och rädslan genomsyrar allt. ?Därför blev cykeln inte så länge en cykel, hårblekningen kunde inte förbli en hårblekning, parfymen ingen parfym, dörrhandtaget inget dörrhandtag, kylskåpet inget kylskåp. Tingens homogenitet med sig själva hade ett bästföredatum?. Herta Müller rör sig obehindrat mellan bytyska, högtyska och rumänska insikter i språket. Den inledande essän gör oerhört eleganta skridskoskär mellan de tre. En uppvisning i psykologisk språkanalys, av språkens själva personlighet. Hur ett uttryck genom tre olika språk betyder i stort sett samma sak, men med tre olika synsätt. Vinden går sade man på bytyska, vinden blåser på högtyska och vinden slår på rumänska, ?nästan varje mening har en annan blick?. Språket är mitt hem brukar man trösta sig med och krypa in i hemtraktens dialektala trygghet. Men som tyskspråkig emigrant utmärker sig Herta Müller med sin rumänska accent, alltså är hon främling. Och hennes inre språk är för alltid tonat av diktaturens färgbad. Ord är inte bara ord, ting är inte bara ting. Reklambudskap, som en spetsig damsko som trampar på en manshand, påminner om riktig tortyr, det är ingen kommersiell sinnesretning. Till sist är man inne i människan, genomsyrad av all denna diktaturens kemikalier. Hur blir hon på insidan, vad säger hennes blickar om världen där hon växte upp? Språket är ingen hemtrakt, bara det som sägs i språket, själva grammatiken kan ju vara ockuperad av diktaturen. Inifrån sin egen rädsla ser hon tyskarnas, och förstår att de märker att hon är annorlunda, just i blickens oro: ?Att människor här är så irriterade på det främmande, så grundlöst och måttlöst oroliga?. Hon har en varsamhet med språket och ordens nyanser som skärper analysen. I detta är hon som de stora diktarna, hon får en att förstå saker man inte ens anat. Hon gör världslitteratur från sin rumänska bys minnen och erfarenheter. Därmed bevisande det provinsiellas oundgänglighet i det stora skapandet. Utkanten är inte världens slut, den är världens början.

Språk och liv efter diktaturen

Herta MüllerKungen bugar och dödarÖversättare: Karin LöfdahlWahlström och Widstrand

Herta Müller
Kungen bugar och dödar
Översättare: Karin Löfdahl
Wahlström och Widstrand