Boken om Albin och Märta var angelägen och driven av en stor berättarglädje och en stark känsla för föregångarnas många gånger mödosamma strävanden från ett fattigsverige och en bit in mot det svenska folkhemmet. I Boken om Bitte kommer vi mer in i modern tid och då tycks allt bli lite svårare. Berättelsen blir mer uppstyckad, lever inte lika hårt på starka personligheter. Kanske är avståndet till händelserna alltför kort, perspektiven för otydliga?
Första delen är bäst och innehåller mängder av härliga barndomsminnen. Vi följer Bitte genom skolåren, fyra år på lärarseminariet i Luleå, en oönskad graviditet, hur hon föder sitt barn i södra Sverige och sedan adopterar bort barnet. Diverse lärarjobb. Förälskelser, uppbrott, smärtsamma erfarenheter. Senare resor ut i världen, nya förhållanden, nya uppbrott.
Fragmentariskt alltså.