Han som är Gustavs grabb är den numera 66-årige kriminologen och professorn i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen Leif GW Persson (som för säkerhets skull också heter Gustav; liksom många andra män i hans släkt, samt därtill även Willy också).
Svenskarnas favoritflegmatiker redovisar på 380 sidor och i en uppsjö av journalistiskt kortfattade kapitel-rapporter uppriktiga, men inte alltid så akut intressanta splitter ur sin levnad; från omkring femårsåldern till ungefärligen nuvarande åldringsstatus.
Det är några timmars läsning som man snabbt tar sig igenom. Persson kan liksom knappast hjälpa att han skriver både underhållande och konkret begripligt. Samt också som det var. Åtminstone ur hans personliga minnessynvinkel betraktat.
Han minns bra. Osedvanligt bra. Bara lagom gammelmansbitter, fast han tycks framgångsrikt ha renat sig från det allra mesta av livets smutsigheter, orättvisor och diverse osorterade jävligheter och framstår nu, även i bokform, som det han personifierar i tv-rutan: den borne flegmatikern inkarnerad.
Fast den minst sagt såriga och knaggliga relationen till mamman tycks han aldrig helt kunnat frigöra sig från. Och det är väl en av orsakerna till att minnesboken heter Gustavs grabb och inte Margits pojk.
Pappa var en stillsam grovarbetare som förblir GW Perssons allra störste idol i det verkliga livet. Han läste högt ur serietidningen Fantomen sittande på parvelns sängkant innan han skulle sova och var nog lika förväntansfull själv på hur det skulle gå för den evinnerligen Vandrande vålnaden.
Och tillsammans utgick de på promenader från Tegeluddsvägen på Gärdet och redan när Gustavs grabb var mycket liten pekade den större och äldre Gustav ut skolan Norra Real: "det är här du ska gå i skolan när du ska bli ingenjör".
Alltså - "när du ska bli". Inte "om du ska bli".
Fast det blev han ju aldrig.
Åtta år efter pappans död dog även mamman, vid 92 års ålder. Hon hade då tillbringat hela livet med att för omvärlden påpeka att hon var innehavare av olika sjukdomar. Lille Leif hade växt upp med den illavarslande förmaningen "tänk om det är cancer mamma har, då har du snart ingen mamma längre".
Långt senare i livet umgicks Leif GW på allvar med tanken på att stämma henne för leveransvägran. Hon dog ju aldrig, som hon hade lovat.
Sedan följde andra svek och irreparabla försyndelser. Från det att han flyttade hemifrån till det att mamman dog femtio år senare hade sonen bara sporadiska kontakter med henne. Och efter pappans död ringer han upp henne och meddelar att all kontakt dem emellan nu för all framtid är avbruten och att han aldrig mera kommer att kontakta henne.
Ett modershat av rent Jan Myrdalska proportioner. För givetvis håller han orubbligen sitt löfte.
Minnena virvlar omkring och strösslar sig ner som fritt fallande höstlöv. Han kom in på Rikspolisstyrelsen, gjorde akademisk karriär, gifte sig, skilde sig, fick barn, gifte och skilde sig igen och igen, var läckan i den så kallade "Geijer-affären" om besök hos prostituerade, efter att tidigare ha varit sakkunnig hos just denne justitieminister, åkte ut med buller och bång och inledde snart en ny karriär som författare av deckare, med debuten Grisfesten.
Nu har han tjänat miljoner på sina olika och ständigt bästsäljande böcker, översättningar och filmatiseringar av dem och på sina framträdanden i tv om ouppklarade mord & brott, där han också stundtals och lätt nynnande har klivit omkring ute i naturen - både som en av Grabbarna på Fagervik och retroaktivt besiktigande olika brottsplatser.
Minnesboken kommer nog att bidra till att bankkontot expanderar ytterligare för:
Vi kan ju liksom aldrig få riktigt för mycket, av denne vår Folklige Favorit-Flegmatiker.