OMKRING 300 METER från Kläppenteaterns nybyggda spelplats i Boden, med Bodån stillsamt flytande i bakgrunden, ligger Bodens kyrka med sitt kolumbarium; platsen där de levande ska ges tillfälle att minnas de ej jordfästa avlidna (namnskyltar finns).
På en av namnskyltarna står namnet Fritjof Enbom. Som på de andra skyltarna – ingenting mera alls än det.
Det är förmodligen en ödets bistert nyckfulla ironi att en mycket välskriven och ytterst gediget välspelad spionopera (eller i mitt tycke hellre: musikal) har kommit att iscensättas så nära den plats där hans stoft en gång spreds.
Fritjof Enbom dömdes 1952 till livstids fängelse för spioneri och för att vara ledare för organisationen Grupp Norr, under täcknamnet Mikael.
Med honom dömdes även, till varierande årtal och smärre tider i fängelse, Fingal Larsson (senare med efternamnet ändrat till Lennelind), Hugo Gjersvold, Artur Karlsson och Lilian Ceder.
INGEN AV DEM var skyldig. Alltsammans som den ivrigt cigarillrökande statsåklagaren Werner Ryhninger (en dåtida parallell till den långt senare verksamme Christer Van der Kwast) med hela handen pekade ut dem som skyldiga för var fullständigt falskt och oriktigt.
De enda som till äventyrs fortfarande är övertygade om Enbomsligans skuld är endera ledamöter av Högsta domstolen eller sedan väldigt länge retirerade ledarskribenter i Norrländskan.
Enbomaffären var en mentalt grumlig konstruktion av den fullständigt fullfjädrade mytomanen Fritjof Enbom själv (att sinnessjukdom i släkten, som det snuddas vid som en möjlig anledning här, har också nämnts) som var försedd med en ymnigt kreativ fantasi som statsåklagare Ryhninger beredvilligt trodde på.
ENBOM BREDDE PÅ med verbalt brokiga falsarier som att han skulle ha stridit i Spanska inbördeskriget, ha kidnappat en man i Finland och överlämnat denne till Sovjetunionen samt varit verksam på Tahiti. Alltsammans sannolikt hämtat ur dåtida äventyrsmagasin som Levande Livet eller Lektyr (långt innan den blev ett ivrigt bildbestrött sexmagasin) och därefter lämpligen omstuvat av Enbom själv.
Efter straffets avtjänande på Långholmsfängelset i Stockholm (där han bland annat fungerade som ansvarig för fängelsebiblioteket) frigavs Enbom och levde resten av sitt liv i isolerad obemärkthet. Utan kontakt med vare sig släktingar eller gamla vänner. Han lät sig aldrig någonsin intervjuas i pressen heller.
Tomas Bresky, med ett yrkesliv som främst tv-journalist och även med en bok om Enbom i handbagaget och Carsten Palmaer, vars far hette Gustav Johansson och som under signaturen Hjorvard skrev massor av rimmade dödligt satiriska verser och kupletter (när han inte var chefredaktör för kommunistiska Ny Dag) och som unge Carsten säkert snappade upp somligt från, har skrivit det synpunktsrika, täta och på detaljer rikt stofferade spion¬operamanuset.
Det spelas upp med all tänkbar prestanda och spelsprakande entusiasm av Kläppenteaterns uppseendeväckande skickliga amatörer, som också erhåller kompetent stöd av garvade fullblodsproffs som Rolf Degerlund (som faktiskt har flera visuella likheter med verklighetens sjaskige Enbom); Göran Forsmark (som är ett kedjeröks-bolmande praktsvin med backslick som den obehaglige Ryhninger); Mia Burlin (som den spelkommenterande och snyggt sjungande dottern till Fingal Larsson); Lars-Magnus Larsson (som den likaledes anmärkningsvärt stilfullt sjungande kreatören av diverse rolluppgifter); Catherine Parment (som gör en spännande krumelur av den mot sina klienter inte särdeles aktiva försvarsadvokaten Valborg Lundgren) samt Mats Pontén och Pär Andersson (som de bägge män som bara råkade känna Enbom och därmed orubbligt straffades både för livet och även efter detsamma).
BÄST AV ALLESAMMANS, amatörer såväl som proffs, är dock den med en helt fantastisk röst och ett fint spel för övrigt också, utrustade Martyna Lisowska, i rollen som skrivbiträdet och som Enboms flamma utpekade Lilian Ceder. Sensationellt rakt igenom !
I övrigt körs det omkring med en tidstypisk gammal Volvo PV 444, några motorcyklar och vanliga oväxlade cyklar på spelplatsen, som regissören Eva Gröndahl och scenografen Mona Knutsdotter samt kostymören Ina Andersson har hjälpts åt med att skapa en realistisk tidsficka från 1950-talet av.
Rolf Hedbergs aktningsvärda musik och Camilo Ge Breskys intuitiva koreografi bör också få högsta möjliga poäng i denna utomhusteater, där till och med myggen förhöll sig disciplinerade; åtminstone på premiärkvällen i lördags.
All respekt för detta, alltså, och man hoppas få komma tillbaka till Kläppenteatern för nya äventyr också!