Och vilken trevlig trend det är. Och vad trevligt att A west side fabrication från Skellefteå ligger i bräschen. Gammal är äldst. Trevligt.
The Light parade påminner mig om Backfish, A shrine och Puffin. Alla Westside-band från way back when. Det är musik med ena foten i engelsk shoegazing och andra i ynkligt stenhård amerikansk indie som Dinosaur JR. Tredje benet vilar stadigt i en slags kommersiell popmusik som var transatlantisk: Primitives och House of love, Bangles och Blondie, The Chills och Go-betweens. Det fjärde är helsvenskt.
Fyra ben. Jag sa aldrig att det var mänskligt, detta väsen. Det är mera som en katt. Spinner och är självständig. Morrar emellanåt. Somliga dagar vill man ta den till veterinären och lämna den där, så trött är man på dess tiggande och inställsamhet som inte ger en något tillbaka. Men andra dagar, fler än de i förra meningen, vill man ha den i knäet. Klappa lite, klia den under hakan och på huvudet.
Och mitt i allt krafsar den på dörren och har mördat en fågel som den vill visa upp.
Korkad är den och inte särskilt originell i förhållande till de andra katterna, men för det mesta älskvärd och rätt så ofta fascinerande.