Spider-Man 3

Säg inget annat än att det är superhårt och superstressigt i superhjältebranschen. De som befinner sig där får verkligen ligga i. Typ hela tiden. Mycket sällan några mera omfattande raster eller rofyllda stunder. Nej då, kommer inte på fråga! Som Spider-Man, alias den nördige och till och med lätt acnedrabbade tonåringen Peter Parker (Tobey Maguire); som vi nu relativt tillitsfullt kan strömma till biograferna för att se det tredje filmäventyret med och om (för övrigt i stort sett lika garanterat välsmort och durkdrivet underhållande den här gången som vid de två tidigare tillfällena). Han får ju rycka ut i stort sett hela tiden. När han svingar sig fram genom New York i sina klistriga spindelnät (man ska inte forska alltför mycket kring bakgrunden till detta; logik är inte superhjältefilmernas starkaste gren) så löper exempelvis en byggkran teknisk amok och krossar en byggnad. Varvid modellen Gwen Stacy (Bryce Dallas Howard) bokstavligen faller i hans armar. Något som förstås gör hans gamla käresta MJ (Kirsten Dunst) rejält putt. Han hade ju förresten planerat att fria till henne och till och med fått en gammal släktring av sin faster, att förära henne. Och bland andra negativa inslag i hans liv finns också skurken Flint Marko (Thomas Haden Church), som var den som sköt ihjäl hans farbror. Nu rymmer han från fängelset samt råkar trilla ner i en stor partikelseparator. Som förvandlar honom till den sant monstruöse Sandman. Och i bakgrunden finns hela tiden den hämndlystne Harry (James Franco), som är övertygad om att Peter Parker förorsakade hans fars död. Tack och lov tappar han minnet under en stor del av handlingen här, men när han får tillbaka det så är han genast i gång igen. På sin magiska luftburna surfingbräda. Dessutom utsöndras en äcklig svart sörja ur en nedstörtad meteorit, som när Peter Parker kommer i kontakt med den påverkar honom superdestruktivt. Helt plötsligt frigörs alla hans inre demoner och han blir helt enkelt ? jävlig. Men allt är ändå bara gott och väl. Specialeffekterna är tillförlitliga och övertygande. Hela filmen är legitimerat charmig och det går lätt att plocka fram en durbetonad scoutmoralism om att man ska vara hygglig och ge alla en andra chans. Vidare är Tobey Maguire och Kirsten Dunst genombra i sina roller och alla skurkrollerna handhas också med vederbörlig expertis. Spider-Man 3 pågår i två timmar och 19 minuter och man hade nog tveklöst kunnat ge den ytterligare en halvtimme också. Jag köper glatt det som erbjuds och det tror jag nog att majoriteten av publiken också gör. Matinéunderhållning på hög (bokstavligen!) nivå. Om alla spektakulära actionfilmer från Hollywood kunde vara konstruerade på det här sättet, så funnes det ju inte mycket att gnälla om. Alltså: tur att de inte är det ...