Vad som borde vara David Myhrs främsta styrka på scen blir, i mitt tycke, också hans största svaghet; nämligen den villkorslösa lyckan. Han är så glad över att stå där, på stora scenen under sin hemstads stolta stadsfest; han är så glad, trots att ett drygt decennium har passerat sedan han var stor i Japan och han är så glad över att glatt folk vill lyssna på hans glada låtar. Och hans band - ja, de är om möjligt ännu gladare.
Under storhetstiden med The Merrymakers, ett sådant där band som lät väldigt mycket 90-tal, trots att de också lät exakt som sina idoler från brittiska invasionen, var Myhr den som lät jämförelsevis mest som John Lennon. Bandkollegan Anders Hellgren var snarare en McCartney-soundalike, men trots Maccas två-tummar-upp-och-ett-leende-attityd var Hellgren den som förde lite melankoli till soundet, medan David Myhr totalt saknade Lennons arbetarklassdeppighet. Samtliga Myhrs låtar ikväll, hämtade från hans kommande solodebut Soundshine, är därför, utan undantag, bara glada. Och visst, spelglädje borde vara en odelat positiv egenskap, men det blir liksom bara så enkelspårigt.
Det ska dock sägas att det mesta också är ganska svängigt, vilket gör det hela lite trevligare - och vad vet jag, det kanske finns människor som gillar glad musik. Känner man att man tillhör en målgrupp som inte har viss självmordsbenägenhet som musikaliskt grundkrav så kan David Myhrs konsert mycket väl vara en uteslutande njutbar upplevelse.
Spelningens höjdpunkt är, förutom Myhrs fantastiskt snygga röda skepparkavaj, den stundande fullängdarens öppningsspår, Nevermind. Det är dock möjligt att jag tycker så mest för att det är den låt som innehåller flest moll.