Spelglädje ända till slutet
Krokodil, Piteå
Nina Ramsby och Martin Hederos inleder med något de kallar Homonormativa låtar, en jazzig historia som pågår en otålig halvtimme. Det är ganska fint och kanske är det bara jag som är otålig. Det började i mitten av 1990-talet med ett kassettband som jag kopierade från min kompis Oskar. Delar av skivan Hå Hå Ja Ja på ena sidan och Vita Bergspredikan på den andra. Sedan dess har Stefan Sundströms musik alltid haft en speciell plats bland mina skivor. Kanske främst som en nostalgisk hängmatta att falla tillbaka i för att minnas alla rödvinsfläckar i hångelsoffor från tonårstiden.
På Krokodil på torsdagskvällen var Stefan Sundström där och skvimpade med vinglaset igen, Farstas Mick Jagger. Han har blivit några år äldre och liknar mest Keith Richards nu med sin proggsjal knuten runt frisyren.
Lokalens gamla kyrkbänkar är packade och en nästan religöst nostalgisk repertoar levereras under nära två timmar konsert.
Låtar från nysläppta skivan Fabler från Bällingebro skjuts in som tilltugg i den långa raden klassiker och hamnar liksom i skuggan. Det känns som att kamrat Sundström återupptäckt hur bra hans gamla låtskatt är och laddat med avklippta stövlar för att ta en språngmars in i sin trygga Farstaskog. Han tar extra fart med Onda barn och Sabina som gör en konst av att gå, sneddar förbi Allan Edwall, ger ensamsång med Dyrt att vara fattig och lyfter hur högst som helst med Babyland.
När hela orkestern (Robert Dalqvist på gitarr, Anders Härenstam på trummor, Martin Hederos på piano, Pelle Halvarsson på bas och Nina Ramsby på blås och tvärflöjt) trycker igång med grammisbelönade Nån har slagit upp ett hål blir det så stort att om den varit nyskriven hade han fått en grammis igen.
Krokodils gamla bönerum till kosertlokal är lite för trång, lite för skramlig och till brädden fylld med spelglädje hela vägen till slutet. Precis som en spelning med Stefan Sundström ska vara.
Så jobbar vi med nyheter