Spel på liv och död

Över passagerarångaren i New Yorks hamn svävar skrikande måsar. Där är liv och rörelse, bagage som lastas ombord, passagerare som vandrar upp för landgången. Plötsligt dyker det upp en grupp tidningsfotografer och smäller av sina stora magnesiumblixtar. En grupp män står och samtalar och någon vet att upplysa de andra om föremålet för uppmärksamheten - schackvärldsmästaren Mirko Czentovic. Fantasins makt är stor, särskilt när berättaren behärskar konsten att kicka i gång den. I själva verket står Johan Ulveson ensam i Sven Dahlbergs uppfinningsrika och exakta scenografi, som genast blir märkligt befolkad. Där träffar vi inte bara berättaren, utan också den nyrike skotten som vägrar att låta sig besegras och schackvärldsmästaren Czentovic, vars rykte inte är särskilt smickrande. Men framför allt möter vi den lågmälde Doktor B, som visar sig vara en mästerlig schackspelare, trots att han inte rört en schackpjäs på över 25 år. För honom var tankarna på spelet det som fick honom att utstå Gestapos tortyr. Han sändes inte som så många andra till koncentrationslägren, på honom tillämpades en annan metod. I månader och år isolerades han i ett rum, tömt på allt mänskligt - ljud, röster, sinnen. Ett konstruerat tomt intet där fången blev räddningslöst ensam med sig själv och sina tankar. I denna meningslösa tillvaro bortom tiden börjar Doktor B tänka och leva schack. Drag mot drag, svart mot vitt. När han nu möter Czentovic på båten bestämmer han sig för att spela ett sista parti. Insatserna är väsensskilda spelarna emellan. För Doktor B handlar det om liv och död, för Czentovic om pengar och ära. Schackspelaren, som regisserats av Thor Tulinius som själv framgångsrikt spelat pjäsen på Island, bygger på en novell av den österrikiske författaren Stefan Zweig (1888-1942). En pacifistisk hjälte som emigrerade redan 1934 och som 1942 tog sitt liv i Brasilien, något som av samtiden allmänt tolkades som en uppgivenhet inför nazismen och andra världskrigets fasor. Men kanske handlade Zweigs självmord mest om en uppgivenhet inför sitt eget personliga öde - i det avskedsbrev han skrev glömdes de två sista meningarna bort när nyheten spreds över världen. En hälsning till alla vännerna: "Må de uppleva morgonrodnaden efter den långa natten! Jag, alltför otålig, går i förväg". Det är bland annat den där otåligheten som fångar i Schackspelaren, förvaltad av Johan Ulveson som elegant rör sig mellan personer och sinnesstämningar. Skapar ett helt litet universum av mänsklighet i en thrillerartad berättelse. Och en eloge till Haparanda teaterförening som skapat båtkänsla redan ute i foajén. Fantasins kraft, som sagt.