Specialist på att skapa närvaro

Tahar Ben Jelloun har i flera tidigare romaner skildrat kvinnors utsatta situation i Marocko. Den tjugosjunde natten till exempel handlade om hur en ung kvinna blev bortgift, jag förundrades över hur han lyckades gå in i en beslöjad marockanskas gestalt så väl. Hur gjorde han för att tränga bakom de murar som kvinnligheten sätter upp mot männen? Nu, sedan jag läst hans nya roman Min mamma, förnämligt översatt av Ragna Essén, har jag fått en delförklaring. Den här gången berättar Jelloun direkt om sin mor. Hon giftes bort redan som mycket ung. Antagligen var hon femton år men det är svårt att veta exakt, mamman var analfabet. Det som finns är äktenskapskontraktet, med det säger inte hur gammal bruden var, bara att hon var giftasvuxen. Men hon måste ha varit barnslig, flera gånger rymde hon hem till föräldrarna för att leka med sina dockor som hon tvingades att lämna där. Men mannen dog redan efter ett år och Tahars mamma fick flytta hem igen. Förkrossad av sorg, och över att hon drabbats av olyckan att så ung blivit änka, klarade hon inte att amma den nyfödda dottern. Därför har Tahar Ben Jellouns äldsta syster uppfostrats och ammats av mormodern. Men den unga änkan giftes snart bort igen. Denna andra gång till en gammal man med sjuklig hustru som behövde en sängvärmare. Sedan hon fött honom en son blev hon änka igen. Nu var hon övertygad om att hon skulle förbli änka. Men hennes morbror lyckades övertyga en kryddhandlare som inte fått några barn med sin första hustru att pröva den unga änkan. I detta tredje äktenskap föddes Tahar Ben Jelloun. Det är moderns liv - och utdragna döende - boken handlar om. Mamman dabbades nämligen väldigt tidigt av alzheimer. Hon medicineras men ohjälpligt, undan för undan, gör sjukdomen insteg i hennes hjärna och verklighetsuppfattning. Ben Jelloun lever vid tiden för moderns insjuknande med sin familj i Frankrike men reser ofta för att hälsa på sin mor. Han sitter med henne och lyssnar på vad hon har att berätta. Och modern pratar. Inledningsvis är hennes berättelser och småprat sammanhängande. Det första tecknet på att allt inte är som det ska, är att hon släpper på de strikt könsbundna gränsdragningarna. Den typen av murar, eller tabun om man så vill, finns förstås inte bara i muslimska länder. Min mamma skulle aldrig ha diskuterat sina förlossningar eller eventuella våndor i äktenskapet med någon av mina bröder. Men omtöcknad av mediciner och en grumlad verklighetsuppfattning avslöjas alltfler av de hemligheter en mors liv är fyllt av. Romanen är uppbyggd kring dessa mer och mer förvirrade monologer. De känns ibland direkt återgivna, lika tjatiga och tröttsamma som senila människors svammel kan vara. I mellanavsnitt gestaltas modern liv och vi får förklaringar till vad hon surrat om. Tahar Ben Jelloun är specialist på att skapa närvaro och denna roman är inget undantag. Han överför på läsaren sitt eget krypande obehag av att vilja slippa höra mer, av att vilja gå därifrån. Ledan som blandas med dåligt samvete för att inte göra tillräckligt, kärleken till den som mamman en gång var och vämjelsen vid vad hon blivit. Texten går rakt in i mig, jag kan inte värja mig mot känslorna som knappast någon gång är utskrivna. De bara ligger där mellan bokstäverna och känns.