Till det yttre ganska oansenlig, men innehållsligt både analytisk och underhållande. Persson var fiskesame och hette Johan Abraham, vilket skrivs ut på bokens sista sida, i övrigt är – och var – han bara J A, en oerhörd talang som 1929 vann Vasaloppet, naturligtvis ”i mördande konkurrens”.
Nå, allt detta skulle vara idrottsnostalgi av känt slag om det inte vore för Lidströms förmåga att väva samman tidens alla trådar till en mycket tydlig väv som berättar om nationalism, rasteorier, samisk kultur, diskriminering och rejäla doser kultur- och idrottshistoria. Samernas dominans hade börjat redan med Nordenskiöldsloppet. Hjälten den gången hette Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och han bevisade vad som hade ifrågasatts. Nämligen att han och Anders Rassa, på Nordenskiölds Grönlandsexpedition 1883 tillryggalagt 46 mil på bara 57 timmar. Loppet som bevisade prestationen skedde 1884 och sträckte sig tur och retur mellan Purkijaur och Kvikkjokk, en sträcka på ungefär 20 mil. Men det fick aldrig namnet Rassa-Tuordaloppet.
Persson tillverkade själv sin valla, en egenartad blandning av smälta stenkakor (grammofonskivor) och renfett, ””I skidspåret kvarstannade doften av denna märkliga sörja i något ögonblick – bränt gummi och schellack tillsammans med kråkbär och renlav i förädlad form” skriver Lidström i en av dessa bländande formuleringar som han hanterar med suverän elegans.
Samerna fick nu en uppgift i det nationella, uppbyggliga idrottsarbetet där sundheten gav ryggrad åt hela Sverige genom ett friskt liv i skidspåren. Och fast de var eftertraktade på tävlingar långt söderut fanns ändå problem. I de budkavletävlingar som ordnades runt sekelskiftet 1900 befanns även ett rent samiskt lag. Tyvärr fick de aldrig starta, alla i laget talade enbart samiska, och det gick ju inte för sig. Beskedet möttes med jubel bland andra tävlanden, skriver Lidström, Jokkmokkslaget var givna favoriter.
Ingenting kommer undan politiken, minst av allt idrotten. Samernas överlägsenhet var ”naturmänniskans”, andra tävlanden tillhörde kategorien ”kulturmänniska” och placerade dem mer blygsamt i uthållighetstävlingarna. Samiska tävlanden sorterades in i kategorien ”lappman”: fiskarelapp, fjällapp, nybyggarlapp etc. Och frågan restes om inte ”lappar” och svenskar skulle tävla i olika grupper? Dessutom borde kulturmänniskorna, i kraft av sin organisatoriska förmåga och träningsdisciplin, kunna ta upp kampen på allvar mot naturmänniskorna. Allt enligt tidens rasbiologiska allmänsvammel. Och eftersom all nationalism är dum kunde naturligtvis andra än samer vinna långa skidlopp, sådana som Sven Utterström exempelvis.
Lidströms bok är ett odelat nöje att läsa, oavsett sportintresse. Han har uppenbart roligt själv också, och nöjet smittar av sig. Och tiden, med alla dess förhoppningar och missuppfattningar mellan två stora katastrofer, blir tydlig och begriplig. Fast den där doften av smälta stenkakeskivor för länge sedan dunstat bort.