Spår efter människan

Det var i tidskriften Provins jag första gången stötte på Dag Wallin. Som tidskriftsillustratör valde han att göra collage, gärna med en lite otäck underton, som stannade i minnet. När Bodens konstgille nu visar upp en mängd verk, ett snävare urval hade varit att föredra, av denne nordlige konstnär bosatt i Nordingrå, är det i stället ett par emaljer jag först fastnar för. Utspridda i lokalen, som skärvor eller fragment och skyddslöst uppspikade direkt på väggen, påminner de om sådana spår människor som gått före lämnar efter sig: smycken, spännen och trasiga verktyg med bortmultnade skaft. Men så här mycket större blir de mer påträngande, mer kött helt enkelt.
Dag Wallin arbetar också gärna i trä och på konstgillet kan man bland annat se den liggande Moder jord och reliefen Vattenhona. Varmt bemålade i nyanser av rött och gult står de båda trots sin storlek nära konsthantverkets ofta behagliga tilltal i mindre föremål. Mer märklig är då Harnesk där det är som om själva trästycket fått bestämma verkets innehåll. Harnesk är nästan tredimensionellt och gjort för att hänga mot en vägg. Det liknar en grov torso men saknar de antika skulpturernas linjer. Avkapad i midjan blir den huvudlösa kroppen, även om den samtidigt är målad i varma färger, ett otäckt verk och snarast ett svar till vår tids krigshetsare. Typ: "Så mycket är det skyddet värt när det väl gäller."
Det som dock dominerar utställningen bortom uppvisningen i olika tekniker, Wallin ställer även ut oljor, grafik samt flera verk i blandade material, är ett sökande efter någon slags andlighet. Konstverken är visserligen tvetydiga men deras namn eller motiv trevar samtidigt efter en gudomlighet, eller är bilder som själva gestaltar människans brottning med moral och känslor. Flera av dem får mig faktiskt att tänka på sentida konst i kristna kyrkor.
Ett av dem är Tillit, nästan banalt med sina två små gestalter men där den intensivt röda färgen, blandad med den gula och formad till en inåtdrivande spiral skapar både intensitet och ett påtagligt hot. Ett annat, och kanske utställningens starkaste verk, heter U titel. Det vinda korset inhugget i skiffer är med sina symmetriska och upprepade hål både uppfordrande och lite sorgset. Det befinner sig långt från både trösterika krucifix och medeltidens pietáskulpturer. Här står i stället den nordliga sekulariserade människan i blåsten och vet inte mot vad hon ska luta sig. Korset har hon ju försökt bryta ner.