Roy Jacobsen är en av Norges främsta romanförfattare. Han har översatts till svenska alltsedan 1988. 1993 nominerades han till Nordiska rådets litteraturpris för den monumentala romanen Segerherrarna. De senaste åren kan nämnas Huggarna (2007) och Frost (2004), två romaner som fått många applåder runt om i världen. Roy Jacobsen är naturligtvis översatt till många fler språk än svenska eftersom en bra berättelse alltid går hem överallt. Marions slöja är en kriminalroman, ganska rakt berättad med allt vad det innebär av tempo, spänningsmoment, intrig och resan från ett brott till en lösning. Roy Jacobsen har ett fantastiskt driv när han skriver. I några av hans tidigare böcker finns också kriminella spår, men det är absolut ingen huvudfåra i hans författarskap. Den oro som fanns innan läsningen försvinner snabbt. Oron bygger på att jag läst rätt många nya men dåliga deckare där var och varannan tycks innehålla seriemördare, den ene mer djävulskt funtad än den andre. Det har liksom gått inflation i blodskvittrande deckare, dessutom halvtaffligt skrivna. Det enda som återstår är helt enkelt att läsa om klassiska deckare av Raymond Chandler eller Ross McDonald eller nutida giganter som George Pelecanos och Dennis Lehane för att återupprätta genrens värde. Jag är alltså svårt allergisk mot den deckartrend som gärna visar upp helt orimligt sjuka seriemördare som ger sig ut på eviga slaktarresor. Men när nu Roy Jacobsen leder mig in i ett nutida drama med Oslo som spelplats och en sammansatt värld av flyktingsmuggling, möjliga hedersmord och främlingsfientlighet, känns hela intrigen fullt realistisk. Det handlar förstås om författarens otroliga förmåga att hantera sitt språk och kanske också Staffan Söderbloms förmåga att göra en musikalisk översättning. Jag tror verkligen på de romanfigurer som befolkar Marions slöja. I centrum finns en hemlig polisgrupp som arbetar under det kryptiska och politiskt korrekta namnet Kontaktgruppen för interkulturell konfliktlösning. Där finns Marion, Reza, William och den nästan mytiskt hårdhudade chefen McNaughton. Roy Jacobsen fångar snabbt in mig som läsare. Det som utspelar sig i Marions slöja skulle i händerna på en normaltafflig deckarförfattare bli en halvdan soppa, helt utan intresse. Det som skiljer Roy Jacobsen från de normaltaffliga är hans enorma språkbehandling. Det är ett ekonomiskt språk, men här och där, i de för en roman så viktiga andningspauserna, rikt och lyriskt, med plats för resonemang och fördjupning. Marion, en av poliserna i gruppen, tecknas på ett mycket bra och levande sätt och hennes funderingar och drivkrafter för hela tiden boken framåt. Handlingen rör sig kring flera misstänkta hedersmord, men verkligheten ska visa sig vara mer komplicerad än så. Det här är en sällsynt bra kriminalroman. Samtidigt är det också en bra berättelse som säger mycket om våra fördomar, den politik som förs och vilka syften den kan användas för. Tack vare att författaren heter Roy Jacobsen är det här slutligen rätt och slätt en fantastiskt bra roman. Kalla den gärna deckare, men läs den och du får en massa mervärde på köpet.
