Upptakten till, På andra sidan. Lånehunden, av Gull Åkerblom fångar in läsaren med den för just Åkerblom så karakteristiska mixen av vardaglighet och övernaturligt. Beskrivning av mostern och hennes man, chauffören som kör Elli, låter oss ana att de kanske inte bara är människor. Oanade krafter har de i alla fall. Här finns mörka bergväggar, yl i natten, låsta grindar mot mystiska spår i skogen och varma brasor och choklad.
Elli har mammans ryggsäck. I den ligger laptoppen och det manus som hon med viss tvekan överlämnar till mostern. Kan hon lita på henne? Och varför svarar inte pappa på mobilen. Elli vet nästan aldrig var han är, bara att han lämnade henne och mamman efter ett uppträde här på Irisborg. Boken på dryga 100 sidor passar dem som inte kommit igång med läsningen. Efter Lånehunden kanske de gör det. Den väl avvägda blandningen av spänning och gemyt gör att man vill få tillbaka den känslan och läsa mer om Ellis äventyr. Precis som med sagans gestalter saknas först nyanserna mellan ytterligheterna. Vilddjuren här är antingen grymma eller goda. Men mellanlägen finns. Ellis pappa tillstår att han varit rädd för krafterna i borgen, att han har varit både feg och dum. Men Elli, som har mer av mosterns och lånehundens hemligheter i sig, behöver sin pappa lika mycket trots det. Slutet gott och en varm känsla i magen. Fortsättning önskas.