Spänning i hängmattan

Spänning, sommar och sol eller rysningar, rusk och regn. Något av detta ska det väl ändå kunna bli frågan om. Och då fungerar ju den här genomgången i två avsnitt (den andra publiceras under nästa vecka) med tips om aktuell spänningsframkallande litteratur, hur vädret än hittar på att bli. Spänning passar ständigt in i tillvaron. Råkar man också vara en så kallad semesterfirare så kan läsandet av spänningsböcker få helt andra dimensioner än annars. Då har man ju, anses det, tid att läsa böcker. Och prioriterar kanske i särskilt hög grad spänningsböckerna, vad vet väl jag? Och sådana bara väller det ju fram hela tiden. Det gäller faktiskt att välja och vraka rätt bra för att lyckas identifiera guldkornen i utgivningen. Men om ni får tag på Rennie Airths Blodröd våg (Minotaur; översättning av Nils Larsson) så har ni också hittat årets bästa översatta spänningsroman hittills. Airth publicerade den excellenta Mörkrets flod för några år sedan och den här är exakt lika bra. John Madden, kriminalkommissarie vid Scotland Yard, hade huvudrollen då och jagades av sina egna demoner från förs-ta världskrigets skyttegravar när han tråcklade i ett fall med rötterna mot just det kriget och en osedvanligt ruskig mördare. Då var det början av 20-talet, nu har det gått cirka tio år och Madden jobbar inte längre som polis. Men han dras in i sin gamla verksamhet igen när en liten flicka hittas bestialiskt mördad alldeles i närheten av hans hem. Och snart hittas också andra flickor. I andra delar av landet. Det finns till och med ett samband med Tyskland, där nazismen har börjat etablera sig och det står snart tydligt att den gäckande mördaren troligen har kontakter mycket högt upp i samhällstoppen. Kanske att han till och med själv är en del av det etablissemanget. Blodröd våg är en oupphörligt fascinerande, väl skriven och förslaget spännande roman. Bör ej missas. Amerikanen Michael Connelly kan man säga detsamma om. Hans tjurige anti-hjälte Harry Bosch, okonventionell medlem av polisen i Los Angeles och bekant från en hel svit med uppiggande originella böcker, har i Skuggspel (Norstedts; översättning av Eva Larsson) dock sagt upp sig från polisen och kör nu i stället ett privatdeckar-race. Bosch börjar envist slita i ett några år gammalt fall, som han tipsas om att det innehåller diverse egendomligheter genom en invalidiserad kollega som höll på att stryka med när han jobbade med det. En kvinna inom filmbranschen mördades, två miljoner dollar försvann och nu misstänker polisen kopplingar till terrorister. Harry Bosch jobbar på och har man läst Connelly tidigare så hänger man med. Men det är underligt att ingen hittills har intresserat sig för att filma de här böckerna. När läste vi en isländsk deckare senast? Just nu, säger jag och menar då Änglarösten av Arnaldur Indridason (Prisma; översatt av Ylva Hellerud). Helt enkelt skrämmande väl genomförd och Indridason har prisbelönats för sina bägge tidigare böcker Glasbruket och Kvinna i grönt och borde belönas även för denna. Så helt absorberande är den. Reykjavik kring juletid och i källaren till ett stort hotell med många internationella gäster hittas en man död. Han jobbade som ett slags vaktmästare på hotellet men i sin ungdom var han en sensationell sångbegåvning, med karriären utstakad framför sig av sin krävande pappa. Men: rösten försvann mitt under en konsert och han glömdes bort. Av nästan alla, utom ett antal fanatiska skivsamlare som är beredda att betala hur mycket som helst för de få skivor som ännu existerar med honom. Den tankfulle och personligt excentriske kriminalaren Erlendur och hans kolleger får mycket att fundera över och många udda existenser att konfrontera, när de försöker tränga sig fram mot den här kufiska mordgåtans lösning. Och det handlar definitivt om massor av skön och atmosfärrik läsning också. Henning Mankell låter både Kurt Wallander och dennes dotter Linda vila och ger i sin senaste, Kennedys hjärna (Leopard), i stället en genomlysning av samtiden, via en säreget utfunderad och skarpsynt intrig. Här är huvudpersonen i stället arkeologen Louise Cantor, verksam i Grekland, som finner sin vuxne son Henrik död i dennes lägenhet. Polisen lutar mot självmord men det vägrar Cantor att acceptera. Hon beger sig till sonens verksamhetsområde i Afrika i akt och mening att finna den verkliga orsaken till dennes död. Snart vecklas ett kusligt scenario upp, som har att göra med den cynism som världsomspännande läkemedelsföretag iakttar i profitens allenarådande namn, kopplat till den lavinartade aidsepidemin. Stora sammanhang går parallellt med personligt drabbade individuella representanter. En angelägen spänningsroman, där Mankell håller igen på sin stundtals ganska påfrestande grötmyndiga dogmatism och därigenom har åstadkommit en av sina allra bästa romaner någonsin. Håkan Nesser, som också får räknas som en av Sveriges både bästa och bästsäljande (även internationellt) spänningsförfattare, har även han en lite olycksalig tendens att bli lätt pompös och pretentiös ibland. Efter sviten om den dystre kriminalaren Van Veeteren och de andra poliserna i det fiktiva landet någonstans i mitten av Europa, kom han med den extraordinärt fina och ovanliga enskilda romanen Skuggorna och regnet. Och nu ger Nesser ut novellsamlingen Från doktor Klimkes horisont (Bonniers), som innehåller längre noveller eller kortare romaner; så kallade novellas, av obetvingligen filosofisk men ändå rätt så spänningsframkallande karaktär. Inledande En helt annan historia är den mest förutsägbara i samlingen. Någon av de andra har ingenting med spänningsgenren att göra alls, medan Ormblomman från Samaria kan ses som ett slags prolog till romanen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. -Ytterligare en av novellerna är mest surrealistisk. Det är få som på allvar vågar ge sig in i novellskrivandets konst numera. Men Nesser står inte främmande för det. Den här gången blev det nog lite kantigt, men inte alls ointressant. Nästa gång blir det säkert ännu bättre! Den unge amerikanen Olen Steinhauer fick sin mycket uppmärksammade debutroman Suckarnas bro översatt till svenska förra året. Den utspelade sig under 50-talet i en fiktiv kommunistisk öststat; en blandning mellan kanske allra främst Rumänien och Tjeckoslovakien, och skildrade de vedermödor som en ambitiös ung kriminalpolis hade under en mordutredning. Där det handlade om att minst lika mycket kämpa mot den stabbiga korrumperade parti-apparaten och hela den gråmelerade socialistiska maktbyråkratin också. Nu aktuella Bekännelsen (Minotaur; översättning av Ulf Gyllenhak) har samma trista och gråspräckliga stämningar och utspelar sig i samma tid. Men vi träffar nya personer bland brotten nu. Hustrun till en högt uppsatter partifunktionär försvinner och en konstnär hittas ihjälslagen nere i hamnkvarteren. Ferenc Kolyeszar, polis med författarambitioner, får mycket att göra och Steinhauer har verklign mutat in ett ovnligt revir att skriva om och som han även behärskar oändligt väl. Detta sistnämnda påstående gäller även för Eliot Pattison som låter sina kriminella historier utspela sig i det mycket avlägsna Tibet. Pattison slog igenom med den utmärkta Dödsmantrat och återkommer nu med den djupt övertygande Stenkällan (Minotaur; översättning av Hans Lindeberg). På ett enkelt men ändå mycket personligt sammansatt språk, helt utan klichéer, skildras det hur en kvinnlig lärare hittas misshandlad till döds och hur den förre ämbetsmannen Shan Tao Yun sedan sätts att utreda fallet. Befolkningen i det otillgängliga Tibet förhåller sig mycket avvaktande och snart börjar även döda elever till lärarinnan uppenbara sig. På grund av den initierat beskrivna miljön och om hur tibetanerna betraktar kineserna på ett mycket misstänksamt sätt, lever Stenkällan högt och blir en väldigt unik sorts roman. Vådligt spännande också. På ett nästan försåtligt sätt. Den tidigare inom

Spänning i hängmattan

Rolf Nilsén bjuder alla spänningssugna semesterfirare på sina bästa deckartips.

Rolf Nilsén bjuder alla
spänningssugna semesterfirare på sina bästa deckartips.