Regissören Björn Melander, välkänd regissör till Lars Noréns dramatik som också visats på tv, har tillsammans med skådespelarna Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen för några år sedan bildat Svenska teatern - Stockholm som gästat länet med sin uppsättning av Fröken Julie.
Denna tolkning av en av August Strindbergs mest spelade dramer var ursprungligen en sommarteater som år 2011 sattes upp i Velamsunds herrgårdspark i Stockholm, Nacka. Då bjöds publiken på kött, hö och en livslevande häst.
Av förklarliga skäl låter det sig inte göras när ensemblen anpassat föreställningen till inomhusscen, men tidskänslan finns kvar i köket hos greven.
Det som laddar just detta kammarspel om den unga högadliga Julie och betjänten Jean, och deras förehavanden under en midsommarnatt och morgon, med något extra är rollen Kristin. I denna föreställning inte en kvinnlig kokerska, utan en manlig kock.
Kristin har blivit Kristian, gestaltad av Rolf Christianson. Och det är ingen liten grå mus till man, tvärt om. Stilig, reslig och med en utstrålning av styrka, kraft och pondus får den traditionellt ganska undanskymda rollen som Kristin en helt annan plats. Laddningen på scenen är en annan i detta triangeldrama. Inte för att Kristian egentligen står för något annat än det Kristin gör. Han är religiös, förälskad/förlovad med Jean och symboliserar en stabilitet för sakernas tillstånd som framhäver Jean och Julies instabilitet och nivåskiftningar.
Han bjuder på mat, städar upp och slamrar med grytor men gestaltas inte som underordnad. I stället är han stark och karismatisk, egentligen mer en traditionell Jean än den gestaltning publiken bjuds på i Andreas Rodenkirchens tolkning.
För i skuggan av Kristian blir Jean märkligt blek. Kanske på grund av konventionen. Det vi är vana att se. Betjänten Jean är i denna uppsättning en ung yngling som främst ser sig som ett offer för sin klasstillhörighet. Den obehagliga manipulationen av Julie blir någonstans inte lika farlig eftersom Rodenkirchen spelar mer på sin offerroll än det intrikata maktspel mellan könen publiken oftast bjuds på. Kristian är i denna föreställning dessutom en helt ny kraft att mäta sig med och emot.
Det gör föreställningen intressant. Inte för att samspelet mellan Julie och Jean gnistrar, snarare är det en sorts berg- och dalbana i scennärvaro just denna kväll. Det hjälper inte att stå på ett bord och skrika. Trovärdighet byggs även med finsnickeri. Nej, det intressanta och föreställningens styrka ligger i att de valt att inte göra en uttalad queerpjäs. I stället bjuds ett allmänmänskligt perspektiv med en helt annan maktbalans på scenen än den gängse. Homosexualiteten finns där lika självklart som den kärlek Julie hyser för Jean. Kärlek är kärlek. Punkt.
Och den tolkningen föder tankar, utmanar föreställningar och sanningar där analysen blir så mycket subtilare än om föreställningen drivits av en uttalad aktivism.
Att Julie, i Camilla Nybergs gestaltning, både känns nutida och stark förstärker den moderna och spännande tolkningen av en klassisk pjäs med förhöjt värde för en samtida teaterpublik.