Den välkände norske prosaisten Roy Jacobsens fjolårsroman Anger finns nu förtjänstfullt översatt till svenska av Staffan Söderblom, som har gedigen kännedom om norsk litteratur. Jacobsen är medlem av Den Norske Akademi for Sprog og Litteratur, och hans författarskap har under årens lopp belönats med många priser. Sålunda erhöll han 1994 det svenska Ivar Lo-priset för romanen Segerherrarna, som gestaltar den stora klassresan från ett fattigt bondeland till det moderna postindustriella Norge.
I den nya boken Ånger är perspektivet inte lika stort. Jacobsen skildrar en kort men händelserik period i Hans Larsens liv, han är 72 år och nyligen frisläppt från ett långt fängelsestraff. Vilket brott han sonat är oklart, men under sitt långa liv har han hunnit med det mesta, stöld, misshandel, smuggling, bedrägeri, "det fanns nog inget brott som Larsen inte suttit inne för." Han bär ett svårtyglat raseri inom sig som skadat andra men allra mest honom själv.
Ånger är en omfattande bearbetning (70 procent nytt enligt författaren) av Jacobsens 1980-talsroman Virgo, som jag inte läst men som enligt en artikel i Dagbladet handlar om konflikten mellan den åldrande vaneförbrytaren Hans Larsen och dottern Marianne, hon som vittnat falskt mot fadern och fått honom dömd för incest.
Hans bor nu i samma stad (förmodligen Oslo) som Marianne och sin dotterdotter Greta. Berättarperspektivet skiftar mellan huvudpersonerna, vilket är en förutsättning för att man ska lära känna dem närmare. Far och dotter lever nämligen helt åtskilda, och de saknar förmåga att återuppta kontakten med varandra. Båda lider av en märklig brist, de står inte ut med att deras liv skulle kunna bli "normalt" lyckliga.
Trots att Hans och Marianne i mångt och mycket sviker både sig själva och andra och inte är så värst sympatiska, lyckas Jacobsen väcka läsarens intresse och medkänsla för dem. Far och dotter älskar egentligen varandra, man hoppas att de till sist skall förmå sig att bryta isen, men de vägrar envist att rätta sig efter ens önskningar. De har mycket att ångra men de klarar inte att nå fram till en försoning. Kanske finns det dock hopp om ett lyckligare liv för Marianne.
Hon lämnar sitt trista jobb på en tvättinrättning, delvis tack vare Hans hopsparade pensionspengar, som hon kommer över av en märklig slump. Hon kan börja studera och henne väntar förmodligen ett bättre liv.
En högst besynnerlig kärlekshistoria innebär en ljusning i Larsens trista och problemfyllda tillvaro. Han låter sig motvilligt tas om hand av en rik kvinna, men den sköra lyckan blir kortvarig.
Hur det går till slut tänker jag inte berätta. Ett handlingsreferat kan heller inte göra rättvisa åt Jacobsens bok.
Han är en mästare på att realistiskt skildra miljöer så att de samtidigt karakteriserar de människor som lever där. Samtidigt tränger han in i sina gestalters kaotiska och svårbegripliga känsloliv utan tillrättalägganden eller moraliska pekpinnar.
Jacobsen ger stort utrymme - ibland kanske alltför stort- åt läsaren att tolka gestalternas göranden och låtanden.
Så läs Jacobsens bok, jag tror inte att du blir besviken. Den är spännande, gåtfull, rörande och grym, som livet självt.