Spännande för läsare i slukaråldern

Ulric Steen är död, ändå ringer han om nätterna till danskan och säger: "Det är så ensamt att vara död. Kom till mig!" Danskan är en något bedagad dam som bor i Johnnys hus. Hon blir rädd när de döda ringer och kräver hennes sällskap och hon lovar Johnny en tusenlapp om han löser mysteriet med den döde som inte får ro i graven.
Johnnys föräldrar skulle inte tycka om att deras son besöker danskan. Hon anses vara ett dåligt sällskap för en så ung pojke, men inne hos henne är han alltså, tröstar och lugnar. Det är klart att han ser att hon sett bättre dagar. Nu är hon blek och stor och tjock och sprutar på sig alldeles för mycket parfym, men är samtidigt en varm och glad person som litar på att just Johnny ska reda upp hennes problem. Här finns samma grundtanke som i så många av Ulf Nilssons böcker. Barn måste få känna att de behövs och att de är omistliga.
Det första Johnny gör är förstås att besöka graven. På gravstenen står det: Jordens Oro Wiker för den frid som varar, graven alt förliker, himlen allt förklarar. Vad betydde det? Och skulle Ulric velat ha en så gammalmodig text på sin sten, han som var en vild och ganska argsint typ? Det här är ett mysterium som han måste ha hjälp med att lösa. Han och Anne (en hemlig förälskelse) cyklar ut till Steenhuus och tältar i närheten av kyrkogården.
I Den döde talar, den andra fristående delen i Ulf Nilssons detektivserie med Johnny & Co, har författaren gett sig kast med något nytt. Hela Nilssons författarskap kännetecknas av ett oavbrutet sökande efter nya vägar och den här gången har döden huvudrollen. Det är en sparsmakad text med väl avvägd balans mellan allvar och humor. Spännande med en klurig upplösning och korta lättlästa kapitel med vinjetter i svartvitt av Filippa Widlund.
Socialrealism i litterär gestalt för slukaråldern.